Trött kan väl vem som helst bli….

Idag har jag tillbringat en del av dagen hos doktorn, och en del av dagen hos veterinären! Båda besöken gick bra, men jag blir trött när det känns som om man blir tagen på större allvar om man är hund och blir sjuk än om man är människa och blir sjuk!

Så dagens ord blir
UTMATTAD!

Rubriken är en av de kommentarer jag fick när jag blev sjuk….”trött kan väl vem som helst bli…”!
Den visar bara hur svårt det kan vara att få förståelse för en sjukdom som utmattningssyndrom….en sjukdom som förändrar hela ens liv, men eftersom man inte går omkring med ett synligt bevis så förstår inte en del hur man egentligen mår! Det hade nog underlättat om man hade gått omkring med ett gips på huvudet….

En del känner kanske igen det jag skriver idag från ett inlägg på Facebook tidigare i höst, men eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så skriver jag det igen!
För utmattningssyndrom är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av, när man minst anar det! Och det får alltid större konsekvenser än någon kan förstå – både för den som drabbas och för omgivningen!
Så detta skriver jag för att om mina ord kan hjälpa en enda människa att inte hamna i utmattningsgropen så är min resa inte förgäves! ❤

För två år sen tog det slut!
Rakt av tvärstopp!

Folk frågar om jag "gick in i väggen", och jag svarar ja, för det är den bild vi känner till.
Men för min del var det ingen vägg; det var en grop!
Som en klassisk björn- eller vargfälla. En grop man täcker över så att den inte ska synas. För mig är en vägg ett hinder som kan undanröjas och sen kan man bara fortsätta. För mig är gropen en bättre bild! Du faller utan att kunna förhindra det och det är bara du som kan göra det tunga jobbet att ta dig upp igen!

Jag, livet och omständigheterna hade jobbat länge på den här gropen. Grävt och grävt! Jag hade själv omsorgsfullt täckt över den så att den var omöjlig att upptäcka – för mig! Andra såg den nog, men inte jag!
Så för två år sen föll jag!
Jag fattade inte att jag föll ens när jag låg där nere på botten och inte kunde göra någonting! Inte ens när det enda jag orkade göra var att gå ur sängen, och gå och lägga mig igen; då upprepade jag fortfarande mitt mantra: "det är bara att bita ihop så orkar jag ett tag till"….. För det hade ju alltid fungerat tidigare…..

Det har varit två underliga år. Långa tider utan att jag har något minne av det som har pågått omkring mig. Två år som kunde varit 20 år eller 2 månader….jag har ingen tidsuppfattning. Jag har heller ingen tidsuppfattning framåt….hur det kommer att se ut imorgon, om en vecka… Jag är bara just här, för mer än så kan jag inte, just nu!
Men jag vet att jag inte längre ligger på botten! Jag vet att jag är på väg, uppåt, framåt. Ibland halkar jag bakåt, ibland står det stilla och det känns som om jag är tillbaka där längst nere. Men jag vet att jag ligger på en avsats något lite högre upp. Det ger mig hopp och tillit! Och när jag orkar gå vidare har jag lite mer kraft!

Jag skriver detta för att vi är många som gräver på våra gropar, som jobbar på att täcka över fint och omsorgsfullt, medan vi rusar fram genom livet! Men det går inte att gräva utan att så småningom trilla i! Och då spelar det ingen roll hur oumbärliga vi är, hur viktiga vi är på våra jobb, hur mycket vi måste hinna som ingen annan kan göra…. Det blir fullständigt oviktigt den dagen vi ligger där på botten och verkligen inte orkar och kan ta oss upp.
Jag vet att det inte är lätt att stanna upp! Det är lätt att intala sig att "jag har inget val".
Men vi har alltid val! Det gäller bara att göra dem innan livet bestämmer åt oss att det är dags att stanna upp! För när livet bestämmer det, när vi har fallit, är vägen tillbaka till ett liv med oss själva – inte med jobbet, inte med alla krav och måsten – bara med oss själva – så mycket längre!

Vi har ett enda liv! Det livet vill i alla fall jag aldrig mer tillbringa i en grop!
❤ ❤ ❤

Så var rädd om den tid du har!
Var rädd om det liv du har!
Var rädd om dig själv! ❤

Kram Catharina

IMG_3625.JPG

IMG_3862.JPG

Annonser

2 reaktioner på ”Trött kan väl vem som helst bli….

  1. En kommentar till en så välformulerad lägesbeskrivning av Din 2 åriga vandring är inte lätt att ge. Vi som följt Dig har hela tiden velat ge Dig kraft att komma upp. Din glädje och omtanke om andra har trots allt under hela tiden varit uppenbar. Det är kännt att Din och andras vandring på dessa törnbeströdda vägar är innerst en ensam väg att gå.
    Vet dock att Du är älskad och att vi går vid Din sida…….alltid, alltid lika outröttliga som Du själv mot ljuset. /Pappan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s