Att älska en annan människa

IMG_2698-0.JPG

Att älska en annan människa är underbart! Oavsett om det är partner, barn, föräldrar, syskon, vänner….. Oavsett vem!
Att älska någon är underbart, men inte enbart enkelt! Relationer är väl aldrig enkelt, eftersom det kräver av oss att vi både sätter gränser och att vi töjer på gränser! Att vara flexibel och kunna anpassa sig utan att gå över sina egna gränser!

Igår skrev jag om att saker inte alltid blir som vi tänkt oss, att livet inte alltid blir som vi trott och tänkt! Eller kanske blir det väldigt sällan som vi tänkt oss…. Av det kan vi kanske dra slutsatsen att det är bättre att inte planera allt för mycket, och göra upp en massa i förväg, utan lära oss att ta saker efterhand som de kommer – återigen; leva här och nu!
Så långt det går, för en del saker i livet måste man ju faktiskt planera och tänka i förväg om!

Den allra största förändringen i mitt liv (och säkert i mångas liv) var att få barn! Jag hade erfarenhet av barn sedan innan och tyckte att jag var rätt väl förberedd…… men när jag väl stod där med mitt eget barn i famnen så insåg jag att jag inte visste någonting, och aldrig hade kunnat förbereda mig på det! På den överväldigande kärleken! På alla känslor som inte gick att sortera! På känslan och vissheten att jag skulle göra vad som helst, precis vad som helst, för denna lilla människan!

Kanske kan man heller aldrig fullt ut förbereda sig på alla vaknätter, feberkramper, den grymma tröttheten som man dras med som småbarnsförälder! På längtan efter egentid, och när jag väl fick den så längtade jag mest efter min lilla älskling! En galen, underbar, intensiv, trött, utvecklande period i livet!!

Vad man ännu mindre kan förbereda sig på är att få ett barn som inte riktigt är som andra barn!
Vi fick en underbar liten kille, med energi för tio ungar! Som tyckte att sömn var en överskattad aktivitet i livet! Som hade sjutusen idéer och var tvungen att testa dem alla!

När O var liten visste jag att det var så, men det var först när han var nio år som han fick sin diagnos; ADHD. En lättnad för oss och en lättnad för honom!
För O blev det ett sätt att flytta ut det som var jobbigt för honom, utanför sig själv. Det var inte han som var stökig och rörig, det fanns ett skäl som han inte kunde påverka och styra!
För oss var det en lättnad för att samhället tyvärr fungerar så att man inte får hjälp i skolan om man inte har diagnos (eller en väldigt klok rektor!! <3)
Dessutom är väl allt lättare att hantera när man vet vad det handlar om, och man kan lära sig mer genom att läsa och prata med andra i samma situation! Vi kunde också släppa känslan av att det kanske var vi som var dåliga föräldrar!
När man har ett väldigt intensivt barn som aldrig kan sitta stilla och som har en väldig social kompetens (dvs älskar att prata med alla! 🙂 ) så får man ofta försvara sitt barn, så får man ofta kritiska blickar och åsikter från omgivningen. När man har ett barn med ADHD är det vad man minst behöver!
Som förälder till ett barn med ADHD behöver man omgivningens stöd och förståelse eftersom man är sin egen största kritiker hela tiden, och varje situation kräver att man ligger steget före och har ögon överallt!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det här!
Om hur hela livet blir väldigt mycket mer annorlunda än man någonsin i sin vildaste fantasi hade kunna tänka!
Om alla kamper; mot samhället, människors fördomar, sin egen otillräcklighet!
Om all oro, all frustration – hos en själv och hos barnet!
Om alla tårar, all trötthet, allt kaos, när livet knappt fungerat!

Men också om alla skratt, alla tokigheter, om glädjen att se livet genom mitt barns ögon och försöka förstå hur hans hjärna tänker kring saker!
Om det underbara i att vara en annorlunda familj!
Om hur livet vidgas och får andra perspektiv!
Om alla gånger när livet varit härligt och underbart och faktiskt har fungerat!
Om allt O har lärt mig om kärlek, om livet, om ADHD, om människor, om mig själv!

Vår familj har upplevt en del som de flesta andra familjer inte upplever!
En del önskar jag ingen annan – sorgen och smärtan att se sitt barns kamp och frustation och inte kunna göra mer än att älska och hålla om!
Men mycket av det är jag idag (O är nu 22 år) oerhört tacksam över att vi har fått uppleva! Det har gjort, och gör, mitt liv – vårt liv – så otroligt rikt!!

Jag kommer troligtvis att återkomma till hur det är att leva med ett barn med ADHD, eftersom det i mångt och mycket inte går att prata om vårt liv utan den faktorn! Det är ju det som har varit och är vårt liv! För även när barnen är vuxna, har flyttat hemifrån och har sina egna liv så är de ju fortfarande våra barn!! 🙂

Jag vill dela en länk som handlar om saker som är bra att veta när man älskar någon med ADHD/ADD! En bra beskrivning som jag tänker att jag skulle haft nytta av för 20 år sen! 🙂 ❤

http://newsner.com/2014/10/20-saker-du-inte-far-glomma-om-du-alskar-nagon-som-har-add/

Mina varmaste kramar till dig för att du vill läsa det jag vill dela med mig av!
/Catharina ❤ ❤ ❤

IMG_3520.JPG

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s