Små barn och stora ungar

IMG_3087.JPG

Ibland tänker jag att det är när barnen börjar bli vuxna som man skulle bli förälder! Jag menar – det är nu vi har testat hur det är att vara föräldrar, gjort massor med misstag, gjort massor med rätt, lärt oss den hårda vägen och kanske fått lite distans till ett och annat som vi kunde gjort mindre affär av, fått erfarenheter och perspektiv som gjort oss lite lugnare, som gör att vi kan ta saker lite mer med ro….

Idag har jag och J planerat lite inför hennes 18-årsdag! Mitt yngsta barn fyller snart 18!
Helt ofattbart…..konstigt, och härligt på samma gång! Det får mig att fundera lite över det här med föräldraskap….

Det är inget lätt jobb vi söker den dagen vi bestämmer, eller naturen bestämmer, att det är dags! Vem visste vad som väntade innan första barnet kom? Visst har man en bild, men ingen kan vara förberedd på hur livet blir när man blir förälder! När livet plötsligt blir en ständig ström av känslor; glädje, oro, kärlek, trötthet, lycka, utmattning, förväntan, frustration…..

När barnen var små tänkte jag ibland; Vad skönt det ska bli när de blir större!
När de blev större så tänkte jag; vad enkelt det var när de var små!
Jag fattade aldrig det där uttrycket; små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer…..
För vad kunde vara värre än sömnlösa nätter, en överaktiv unge, öroninflammationer och feberkramp!!!!

Sedan kom tonåren….
Och jag fattade att öroninflammation och feberkramp byttes ut mot oroskramp och ångest över att inte ha koll på vad mitt barn höll på med, höll hus eller med vilka….
Att de sömnlösa nätterna var så mycket värre när jag inte visste om han skulle komma hem eller inte, än när jag fick trösta ett oroligt barn en halv natt.

Med tonåren kom också balansgången, den ständiga funderingen; ”hur är jag en bra förälder till ett barn som håller på att växa upp?!”
Var går medelvägen mellan att sätta för hårda gränser och hindra mitt barn från att bli vuxen, och att vara mitt barns vän och abdikera från mitt föräldraskap, mitt ansvar.
Det är fortfarande inte lätt! När ska jag släppa och på vad, och när ska jag fortfarande sätta gränser och bestämma?

Man kan säga att O gav oss en bra övning, så som barn med ADHD ofta gör med sina föräldrar eftersom man blir tvungen att reflektera väldigt mycket över gränsdragningar och föräldraroll! Det är kanske på gott och ont för J, som inte har ADHD!
Ibland har hon kanske fått lite extra hårda gränser för att vi inte riktigt har hunnit ställa om mellan våra ungdomars olika behov och personlighet! Ibland har hon kanske fått lite mer frihet för att vi redan är ganska luttrade och för att hon fungerar annorlunda än sin bror!

Så kanske skulle det ändå inte spela roll att man redan har testat på de barn man har, eftersom varje barn är unikt och fungerar annorlunda än sitt syskon….

Det här skulle jag kunna fundera över länge länge… Våra erfarenheter, vad vi har lärt oss genom åren, vad vi kanske borde ha lärt oss, vad vi inte ville lära oss men blev tvungna att lära oss ändå….
Ibland funderar jag på hur jag ska använda dessa erfarenheter!
Kan jag förmedla dem till andra? Kan det jag har lärt mig hjälpa andra?
Jag vet inte! Det återstår att se vad framtiden har att ge!

I vilket fall som helst är jag av den uppfattningen att vi föräldrar aldrig får abdikera från vårt föräldraansvar!!!
När barnen är små och håller på att växa upp ska vi vara deras trygga fasta punkt! Alltid!! Sätta de gränser de själva inte förmår sätta, älska dem genom allt! Hjälpa dem att bli trygga självständiga vuxna! Med kärlek, kärlek och åter kärlek! För gränssättning är också kärlek…

IMG_3088.JPG

När de blir stora tänker jag att jag fortfarande vill vara deras trygga fasta punkt – när de vill och behöver mig!!
Kanske är det det svåraste…. Att släppa taget och låta dem ta ansvar för sina liv, för sina beslut och sina val!!
För en del är det svårt, för andra är det lättare! Men för de flesta av oss är det nog så att vi alltid bär våra barn i våra hjärtan och i våra celler! Deras glädje är vår glädje och deras sorg är vår sorg! Oavsett hur gamla de är!! ❤

Det är inte alltid lättare att ha stora barn! Ibland kan man oroa sig fördärvad över hur saker och ting ska bli! Men jag försöker att välja att släppa ballongen! Krisberedskapsballongen! För min egen skull! För barnens skull! För då orkar jag finnas där när det verkligen blir kris!!
Under tiden njuter jag av det härliga med att ha stora barn! Att få dela deras livs glädjeämnen och sorger! Att få bli bjuden på middag eller planera en födelsedag tillsammans!! ❤

Nu ska jag njuta av att få mina naglar fixade av min privata nagelterapeut!! 🙂
Det är härligt med stora barn!!! För det mesta…..

Njut av din onsdagskväll där du är!! ❤

Kramar Catharina

IMG_2715.JPG

IMG_1379.JPG

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s