Om att förstå att man aldrig kan förstå 

  
Hej alla fina! Ikväll är jag så trött så det är inte många tankar som orkar hela vägen! Det är förresten inte bara ikväll – så är det hela tiden! Jag och D var ute med hundarna innan och jag försökte berätta något, men just nu har jag jättesvårt att hitta ord för saker och ting! Jag vet så väl vad det är jag tänker säga men jag kommer inte på ordet! Otroligt frustrerande! Så då funderade jag en stund på hur jag ska kunna jobba med människor när jag bara säger halva meningar och inte kommer på vad saker heter! Jag kom fram till att jag skulle behöva ha D som  assistent för han är den ende som fattar vad jag menar fastän jag bara säger hälften!! Men det är troligtvis svårt att få igenom det hos försäkringskassan – att anställa D för att jag ska kunna arbetsträna!! 😄 Annars tyckte jag att det var en bra idé! 😊

Jag läste en annan blogg idag, om det här med utmattningssyndrom. Om frustrationen i att bemötas av kommentarer som: ”Du ser ju så pigg och fräsch ut! När ska du börja jobba? Så du är sjukskriven, då hinner du ju göra en massa hemma! ……”osv. 

Inlägget handlade om att det faktiskt inte syns på utsidan hur jag mår på insidan! Jag tänker ibland när folk säger att jag ser så pigg och fräsch ut (med undertonen ”så du verkar ju inte vara särskilt sjuk”) att de ska var väldigt glada för att jag inte ser ut på utsidan så som det känns på insidan!! Det hade troligtvis skrämt en del! 

Jag förstår att det handlar om okunskap, och om att man aldrig kan förstå det man själv inte har gått igenom! Som med allt! Så jag kräver inte att folk ska förstå! Men ibland skulle jag önska att människor som säger och förmedlar att jag nog inte är så sjuk att jag fortfarande behöver vara sjukskriven efter nästan tre år, kunde förstå att de inte förstår!! 

Jag förstår också att orden ”jag förstår hur du känner” betyder att det finns en igenkänningsfaktor, eller att man vill förmedla empati! Men ingen kan förstå hur en annan människa känner! Oavsett om det handlar om sjukdom, sorg, trauma…..vad som helst! Vi kan ana, kanske för att vi har gått igenom något liknanande, men vi kan aldrig aldrig förstå hur någon annan känner. För det är unikt och individuellt! Jag har i många år övat mig på att aldrig säga ”jag förstår” i samtal i mitt jobb, och efter tre år i utmattningsgropen är jag ännu mer övertygad om att jag aldrig ska säga det! Att jag aldrig kan förstå hur den andre mår eller känner! Vi kan ana, men aldrig fullt ut förstå. För var och en av oss är ensam där innerst inne under vår resa! Vi kan ha underbara fantastiska människor omkring oss under resan, men vi måste göra den inre resan själva! Andra människor är oerhört viktiga som medresenärer, men de kan aldrig resa på vår plats. 

Att jag, som älskar ord, som älskar att skriva, som har till yrke att prata och samtala, inte hittar ord som jag så väl känner, är en sorg och en oerhörd frustration! Att inte kunna fokusera på ett samtal mer än korta stunder, att inte orka vara vaken en hel dag, att inte komma ihåg vad männskor heter, att inte orka göra roliga saker….eller tråkiga….. Det syns ju inte på utsidan! Men jag tänker också att det spelar ingen roll om det syns eller inte, för jag vet hur jag mår!! Och jag skulle definitivt inte må bättre av att se ut på utsidan som jag mår på insidan! För att bli bättre, för att med små små snigelsteg ta mig framåt, så behöver jag få känna mig o-sjuk ibland! Behöver få se utsidan som frisk och ganska som vanligt! Behöver få se mig i spegeln och se mig själv solbrun, fräsch och fin! För det spelar roll för insidan att jag får vara fin på utsidan! Så trots att jag ibland känner att jag borde se utbränd ut (hur ser man ut då???) för att slippa de där ”uppmuntrande” kommentarerna med underton, så fortsätter jag att piffa till mig när jag ska träffa folk! Bara för min egen skull!! För jag är ju ändå jag! Även om jag inte känner igen mig själv på insidan så behöver jag ändå få vara mig själv på utsidan! ❤️

Det blev ganska många tankar trots allt!! Och en del tänker kanske: ”hur kan hon skriva när hon är utmattad, när hon inte kan jobba, inte kan hitta ord….” Men fördelen med att skriva i min ensamhet är att jag kan tänka längre för att komma på vad jag ska skriva, jag kan fråga de här hemma vad saker heter eller vilket ord jag letar efter. Jag behöver inte tänka snabbt och hålla uppe ett socialt spel som man gör när man samtalar med människor! Så det skrivna ordet är mitt redskap, min starka sida just nu, mitt bästa sätt att uttrycka det jag vill säga! Jag är så tacksam över att det fungerar när så mycket annat inte gör det!! ❤️

Nu önskar jag dig en god natt!! Imorgon får vi en ny dag – som ett oskrivet blad – att fylla i den takt vi orkar , vill och förmår!! ❤️

Kramar Catharina 💕

   
   

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s