Ibland får man bara gilla läget

Det är en konstig tid just nu! Det är riktigt varmt på dagarna – fortfarande sommar – och rosorna blommar som galna! Men morgnarna och kvällarna är kalla och jag möts av doften av höst när jag går upp i skogen med hundarna på morgonen! 

Löven har börjat falla, men det är svårt att säga om det är för att hösten är på väg eller om det är för att det har varit så otroligt torrt i sommar….. Vackert är det i alla fall, och lite vemodigt som alltid när hösten kommer!

Björnbären är mogna och vi plockade 7.5 liter på bara en kort stund häromkvällen! För mig är björnbärsplockningen också en vink om att vi är i övergången mellan sensommar och höst! Under många många år, när jag var yngre, var det min och pappas utfärd – att åka och plocka björnbär på vårt speciella ställe! 😊 

Nu känns det så fantastiskt lyxigt att bara gå en bit bort längs med vägen så kan vi fylla hur många bunkar som helst med dessa underbara bär! Det är lyxigt när lyxen blir en del av vardagen!! 😊

Just nu ligger jag på soffan och tycker lite synd om mig själv för att jag har åkt på en dundermegaförkylning! Det finns ju värre saker än förkylningar, men just nu känns den här förkylningen väldigt onödigt! Just som jag tyckte att jag höll på att bli liiiiiite piggare! Jaja, allt har sin tid, så det är väl bara att gilla läget! 

Därför tänker jag stanna kvar här och vila mig i form! Hoppas att ni har det bra och att ni fortfarande kan njuta av sensommarvärme, blommande rosor eller det som just du tycker är härligt att få njuta av!! ❤️ 

Var rädd om dig!! ❤️

Kramar Catharina 💕

   
   

Annonser

Just nu är det så här…

Hej alla fina bloggläsare! Kanske har ni undrat vart jag har tagit vägen eftersom det har blivit lite tyst och stilla här på bloggen. Just nu mår jag så att det inte är mycket med inspirationen och energin att skriva. Det är jättetråkigt eftersom skrivandet är en så stor del av mig, men ibland är det ju bara att gilla läget och acceptera att just nu är det så här, och det kommer att bli annorlunda förr eller senare! 

Så just nu får ni stå ut med att det kommer väldigt få, eller inga, inlägg här! Jag lovar att jag återkommer så snart jag känner skrivlusten återkomma! Tillsvidare kan ni följa mig på Instagram där ni hittar mig som ”kullerydsskola” (förstås! 😊). Där är det – precis som här – en blandning av husrenovering, inredning och livet i största allmänhet!! Så välkomna att följa med mig på resan på Instagram!! 

Många kramar till er från mig!! ❤️

/Catharina 

   
   

Det är okej

Alla förstår inte din resa. Det är okej. De behöver inte förstå, för det är inte deras resa. Det är din.” 

Vi gör alla olika resor genom livet! På olika vägar, med olika hinder, i olika terräng och med olika förutsättningar. En del människor har förmågan att känna empati med andras resa. Har förmågan att se och förstå hur det kan vara för någon annan. Andra har inte den förmågan. Det kan vi inte göra något åt – det ligger hos den som inte förstår. 

Men det är okej. Alla andra behöver inte förstå just din resa! Det viktigaste är att du själv förstår att din resa är din och att du måste göra den på det sätt som fungerar för just dig! Vad andra tänker och tror är helt ointressant! 

Ingen kan göra någon annans resa. Vi kan gå bredvid varandra, våra resor kan vara parallella, men de kan aldrig vara samma. Min resa är min, och din resa är din, även om vi gör den tillsammans. På så sätt kan någon stötta dig på din resa när du behöver det; när vägen är krokig och du inte ser vart du är på väg, när det är hinder ivägen, när du kanske till och med går vilse ibland. Då finns det någon som kan ta dig i handen och finnas där med dig medan du pausar och hämtar andan. Någon som kan visa dig vägen vidare, vägen förbi hindret, vägen tillbaka! 

Det finns alltid de som gör sin resa parallellt med din. Men ingen kan göra just din resa! Den är din, och det är okej om andra inte kan förstå din resa! Ibland får vi vila i det – att bara vi själva vet hur vi har det! Och det är tillräckligt!! ❤️

Var rädd om dig, och njut av din resa – sådana den är!! ❤️

Kramar Catharina 💕

   
   

Dan före dan

Hej alla fina!! Idag tittar jag bara in för att önska er en riktigt fin helg! Idag har vi en dag fylld av förberedelser inför morgondagen som är lille E’s stora Dag – då har vi en härlig och fantastisk dag med dop och dopfest! 😊

Så vi ska njuta av barn, barnbarn, kusinbarn, släkt och vänner! Hoppas att din helg blir härlig oavsett hur den ser ut!! För även om det är underbart med de stora händelserna i livet, så är det ju trots allt vardag oftare, och det är viktigt att njuta av det vanliga och vardagliga också!! ❤️

Kramar Catharina 💕

   
   

Vem har rätt att hata…

Det som inte får hända har hänt igen. En personal inom barnomsorgen har begått ett fruktansvärt brott mot barn. Det finns inga ord för att uttrycka känslan av hur hemskt det är. Men det finns gott om ord! Det finns gott om hat! Sociala media svämmar över av åsikter om vad man ska göra med den här personen. 

Plötsligt är det helt okej att i text skrika ut sitt hat mot en människa. En människa som förvisso har erkänt, men ännu inte är dömd. Det väller hat emot mig när jag skrollar i mitt fb-flöde. Jag kan förstå att de som drabbats hatar. Jag kan förstå rädslan hos dem som har haft sina barn där han har jobbat. Jag kan nog förstå att man kan hata. Men alla som inte har drabbats och som ändå kräker ut sitt hat offentligt…. 

Jag tänker på hans familj och barn. Hela deras värld har troligtvis rasat samman. Att få veta att någon man älskar, någon man litar på, någon man delar hem och liv med, har gjort något så fruktansvärt som att förgripa sig på barn. Jag försöker tänka mig in i deras situation! Ilskan, frustrationen, sorgen, vanmakten, känslan av att ha blivit sviken, lurad. 

Jag tänker att man är så utsatt som anhörig till någon som begår brott. För plötsligt har alla rätt till det som är det mest privata. Plötsligt har alla rätt att ha en åsikt om allt som rör ens liv. Plötsligt är har alla människor rätt att hata en människa som man själv har älskat, och allt detta medan man själv ännu inte har hunnit förstå vad som har hänt! 
Vi vet hur fort saker färdas på sociala medier! Fort och långt, och dyker upp där man minst anar det. Kanske sitter hans barn vid datorn och översköljs av allt detta hat mot en älskad pappa…. 

Hat drabbar inte den som har begått brottet!!!! Hat drabbar bara de anhöriga!! Fru, barn, föräldrar, syskon! Människor vars liv har rivits i tusen bitar, vars sanningar visade sig vara lögner! Människor som just har fått sin tillvaro slagen i spillror! Dessa människor blir slagna i ansiktet med allt detta hat! 
Om jag begår ett brott – är det då okej att kasta hat på mina barn? Om jag begår ett brott – är det då okej att misshandla min familj? 

Vi har rätt att känna det vi känner, men vi har aldrig aldrig rätt att låta det drabba andra! För hat drabbar inte den som har begått brottet – det drabbar hårt och skoningslöst mot dem som redan ligger!! 

Så tänk det du tänker, tänk dina åsikter – men var varsam med vad du uttrycker i ord, handling och skrift! Hat drabbar inte den som begått brottet – hat drabbar familjen! Hur skulle du vilja ha det om du var familj – partner, barn, syskon, förälder…..till någon som begår ett brott? Tänk om det var ditt barn som satt vid datorn och fick läsa alla åsikter, se allt hat, om någon han eller hon älskar…..

Vi har rätt att tycka och tänka. Men vi har aldrig rätt att kränka. Hat föder hat. Är det en sådan värld vi vill ha?

Kramar Catharina ❤️

   
   

Använder du hela din styrka?

  
Livet går ju som vi vet oftast inte på en rak, jämn väg! Det är både kurvor, gropar och hinder som vi måste anpassa oss till, väja för, ta oss över eller under eller förbi på något sätt! Ibland får vi verkligen kämpa med all vår styrka för att komma vidare! Men använder vi verkligen hela vår styrka när livet går oss emot? Gör vi allt vi kan när vi drabbas av något eller det är ett hinder på vår livsväg?

…..

”En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskapen hon hade för att bygga det finaste sandslottet någonsin. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!

Flickan grävde och grävde med sin leksaksspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.

Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg.

Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottbygget kändes plötsligt förstört.

Då kom flickans morfar gående. Han blev förstås orolig över hennes tårar.Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp dotterdottern i famnen.

Jag kan inte flytta den stora stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.

Morfar satte ner flickan på sanden igen och ställde sig på knä framför henne.Men varför använde du inte all din styrka? frågade han.

–Det gjorde jag! svarade flickan.

Nu grät hon ännu häftigare.Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt?

– Nej, min vän, det gjorde du inte, svarade han. Du frågade inte mig om hjälp.

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.”

(Ur boken ”Det är aldrig kört” – Kristina Reftel)

Använder du hela din styrka när du kör fast, när du inte kommer vidare? 

Vi behöver varandra! Vi behöver lära oss att be om hjälp!! Det är aldrig en svaghet att be någon annan om hjälp – det är en styrka att kunna göra det! 

Ensam är aldrig stark – ensam är bara ensam!! 

Jag önskar oss alla att vi använder hela vår styrka när livet sätter upp hinder i vår väg! Jag önskar oss mod att be om hjälp, och öppenhet att finnas för varandra! ❤️

Kramar Catharina 💕

   

  

Den känslan….

Känslan av att stå på samma ställe och inte komma vidare. Känslan att inte höra hemma någonstans. Känslan att inte kunna påverka. Känslan av att alla talar om hur jag mår, varför och hur jag ska hantera det. 

Den känslan…. 

Försöker tänka tvärtom; jag står där jag står och kan vila i att vara just här. Att inte ha någon fast plats kan ge möjligheter att hitta nya vägar och nya dörrar. Att inte kunna påverka gör att jag inte måste något – det är bara att vänta in det som sker. Jag vet att de som talar om hur jag mår, varför och hur jag ska hantera det, gör det av omtanke. 

Alltså måste detta vara något bra – jag lever i nuet, fri från krav på prestation, med möjlighet att få nya perspektiv på mig, mitt arbete och mitt liv! Och jag har många omkring mig som bryr sig om mig! ❤️

Allt går att se ur flera perspektiv…..vilket perspektiv väljer vi att se? 

Kramar Catharina 💕

   
   

En kärleksförklaring 

Det här är en kärleksförklaring till den modigaste människa jag känner! Idag har vi varit gifta i 11 år! Elva år då vi har delat allvar och glädje, tårar och skratt! 

När vi träffades tyckte en del; ”Åh vad bra! Du som har ett hus kan behöva en man i huset”. 

Jo det är klart att jag behövde en man i huset! Men inte för att slå i spik, skruva ihop det som var trasigt, byta en propp eller renovera ett rum. Det kunde jag klara alldeles utmärkt utan en man i huset! Jag behövde inte i första hand en man i huset, jag behövde en människa i mitt liv! En människa att dela livet med!

En dag stod han där! Lojt lutad mot en dörrpost på jobbet, med det mörka håret i ostyriga lockar! Han stod där så plötsligt och oväntat att jag inte hann få upp mina skyddsmurar – de som jag hade jobbat på i så många år…. Han bara stod där, utan att göra något mer än att le mot mig! Under en tid plockade han ner min mur sten för sten, försiktigt och varsamt! Ett och ett halvt år senare stod vi på den vackraste platsen på jorden och lovade att dela allvar och glädje, tårar och skratt!! Det har vi delat sedan dess! Det och mycket mer! ❤️❤️❤️

Han är den modigaste människa jag känner! För det är modigt att välja sin kärlek i livet och få ett helt ”kit” – ett familjekit! Det är modigt att välja att få en sexåring och en elvaåring i sitt liv utan att ha varit med på vägen dit! Det är verkligen modigt att välja att leva med en ADHD-familj! Att få barn är inte alltid enkelt, att få barn ”på köpet” är definitivt inte enkelt, att välja att leva med en familj med barn med ADHD är modigt!

Eller….själva valet var kanske inte mod! För D visste inte vad han gav sig in i! 😊 Kanske var det dårskap, galenskap….eller kärlek!! ❤️ Men det modiga är att stå kvar! D klev in i vårt liv, som periodvis har varit ett veritabelt kaos- och katastrofområde! Han klev in i vårt liv och blev en självklar del av det! Som om han alltid hade funnits där! Genom allt har han stått kvar, ibland frustrerad, ibland tokgalen – som alla föräldrar, som i alla relationer – men han har hela tiden stått där tillsammans med mig, tillsammans med oss!! För mig är det mod! För mig har det varit ,och är fortfarande, det yttersta beviset på kärlek! På att kärleken övervinner allt!! ❤️

I elva år har vi skrattat, gråtit, kämpat, njutit – av livet! Tillsammans! ❤️ Idag är livet lugnare, som det blir när barnen blir större! I tre år har han burit, sopat banan, underlättat, lyssnat, funnits där när jag trillade ner i utmattningsgropen! De dagar när jag inte har orkat ta mig upp ur den, har han funnits där brevid och hjälpt mig att stå ut, att orka lite till, att klättra lite uppåt! 

Elva år har gått, men fortfarande är han den modigaste människa jag känner! 

Det här är en kärleksförklaring till den man som varje dag får mig att skratta! Som är hopplöst ologisk, men som är empatisk, kärleksfull och inkännande! Som gärna hänger med på galna och tokiga idéer! Den jag håller i handen när vi hoppar ut i det okända och när vi landar i nya utmaningar och äventyr!  Den som orkar lyssna när jag tjatar så öronen håller på att trilla av! Som kan prata om allvarliga saker en hel natt, och skratta och hitta på tokigheter en hel dag! Den som jag delar allvar och glädje, tårar och skratt med! En kärleksförklaring till den modigaste människa jag känner! ❤️

Det största med kärleken är inte det storslagna och märkvärdiga. Det största med kärleken är det lilla, det vanliga. Att se, dela och finnas för varandra när livet är vardag! Jag önskar att varje människa någon gång i sitt liv finner den stora kärleken! För att dela det lilla och vanliga i livet!! ❤️❤️❤️

Kramar Catharina 💕

   

   

Hemma och vilse – på samma gång

Hemma och vilse – på samma gång…. Inte konstigt att det blir rörigt i huvudet! 

Mitt liv har – som så många andras – varit en berg- och dalbana! Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka! Det har funnits perioder då jag gråtit varje kväll av utmattning, otillräcklighet, av ensamhet och uppgivenhet. Det har funnits perioder som har varit lugna som stilla vatten (inte många och långa, men de har funnits). Det har varit perioder av vardagspusslande, jobb, skola, hämtningar, fotbollsträningar, kalla kvällar i ridhus, middag som ska lagas, läxor som ska läsas…… Allt det där som är livet! Som en grund i allt det där har det funnits skratt, glädje och lycka! Kärlek, värme och gemenskap!

Jag har nästan alltid sett ”hemma” som min plats på jorden! Den plats där jag har kunnat landa. Fast vissa perioder i livet har ”hemma” varit en krigszon…. Livet förändras, människor kommer in i våra liv, och försvinner ut ur våra liv. Omständigheter förändras. Livet är aldrig statiskt. 

Jag har på senaste tiden konstaterat att jag har aldrig – oavsett vad livet bjudit på – känt mig så vilsen och så hemma som nu! 

Jag har aldrig känt mig så vilsen – kanske för att jag under småbarnsåren faktiskt inte riktigt hann tänka och känna så mycket på var jag befann mig, mentalt! Livet rusade på! 

När jag var yngre grubblade jag länge på vad jag skulle bli ”när jag blev stor”, men jag hade ju hela livet framför mig – som man har när man är ung! Idag vet jag att jag troligtvis har mindre än halva livet framför mig, och det blir så mycket viktigare att känna att jag är på rätt plats, på rätt väg. Att jag lever livet fullt ut! Ser det som är viktigt i livet – inte allt det där ”runtomkringet” som faktiskt är oviktigt och utan betydelse för hur vi egentligen mår och hur vi lever. Att då stå där jag stod när jag var 20 och undra vad jag ska bli ”när jag blir stor”, och vart jag är på väg, blir otroligt förvirrande! Vägen vidare blir så mycket viktigare! Så därför känner jag mig mer vilsen är någonsin! För, som jag har skrivit tidigare, jag har så många frågor men det finns inga svar. Mer än att ”det får tiden utvisa”…
Samtidigt har jag aldrig känt mig mer hemma! Jag vet att här – på den här platsen på jorden, i denna stund i livet – hör jag hemma! Jag har fått landa, fysiskt och mentalt! Aldrig har jag känt med sådan säkerhet att det här är det liv jag vill leva!! Nära naturen; havet, skogen, djuren, åkrarna, ängarna, gårdarna! Med det här huset som bara är, och lever sitt eget liv – där vi får förmånen att leva vårt liv tillsammans med huset! Med min familj – barnen som är stora och på väg ut i livet och med egen familj! Att få se E växa upp och få finnas här med honom! Med D – min älskade, min allra bästa vän, min klippa! Här, just här, på denna plats på jorden och i livet, är jag äntligen landad! Det är en underbar, och lite konstig känsla! Att, efter att hela livet ha levt med känslan att vara ”på väg”, plötsligt känna att jag är här!! Jag är inte längre på väg någon annanstans! 

Det betyder naturligtvis inte att jag kommer att sluta anta nya utmaningar i livet! Jag kommer aldrig att sluta vilja utvecklas och hitta nya vägar, nya stigar, nya dörrar att öppna! Men jag kommer att göra det med utgångspunkt från min känsla att ”här hör jag hemma”!!

Det är en lite förvirrande känsla att vara hemma och vilse på samma gång! Men kanske är det första en förutsättning för att hitta rätt i det andra! Kanske är det först när vi är landade i själen som vi kan se vart vi är på väg! 

  
När man går vilse ska man stanna där man är för att lättare kunna bli hittad! Kanske funkar det så i livet också!? Om vi stannar där vi är kanske vi blir hittade!? 

Så jag stannar där jag känner mig hemma och tillåter mig att vara vilse! 

Jag önskar dig en plats där du får känna dig hemma – med både kropp och själ!! En plats där du kan tillåta dig att vara vilse!  ❤️

Kramar Catharina 💕