Grubblerier och en vädjan

Hej fina ni! 

Idag har jag grubblat och grunnat lite kring bloggen….. Den startade som en resa genom vår renovering. Både för vår egen skull ~ för att vi ska kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort ~ men också för att jag visste att det fanns de som var intresserade och nyfikna på vad vi håller på med här i den gamla skolan i Kulleryd! 

Den största och mest krävande delen av renoveringen är gjord; bottenvåningen har förvandlats från skolsal och gympasal till ett fantastiskt hem! En sal har blivit ett stooooort kök/matrum/vardagsrum, och gympasalen har blivit bibliotek och två sovrum! Vi bor i hela huset, och älskar det! 

Det betyder ju inte att allt är färdigt! Här är fortfarande mycket att göra, men det är sådant som kan komma efterhand, som inte påverkar funktionen och vårt boende. Fönstren ska skrapas, målas och tätas (det har ni hört några gånger nu….. 😜), foder och smygar ska målas, innerdörrarna ska bli vita, ovanvåningen ska genomgå en tidsförvandling med mer tidsenliga tapeter, och de gamla trägolven ska plockas fram….. Och en hel del annat!! Det får komma efterhand. 

Men tillbaka till bloggen…. Renoveringsresan är inte slut, men den går definitivt i långsammare tempo nu. Det gör att jag inte lika ofta kan skriva om vad som händer här vad gäller renovering och fix. Därför har det lika mycket blivit en blogg med tankar om livet, om att vara människa, tankar kring min resa vidare genom utmattningen och hur man kanske kan undvika att hamna där….. 

Mina funderingar idag har rört sig kring hur jag ska fortsätta….. Ska jag fortsätta skriva om både renovering och det andra ~ om livet och allas vår resa genom det? Snälla! Kom gärna med tankar och funderingar kring det! Hur tänker du som läser det jag skriver? 

Jag tänker att min blogg ska spegla den jag är, mig som person, det jag brinner för och funderar på, men samtidigt vill jag att du ska känna att du får någonting med dig ~ någon tanke och/eller idé! Vad får dig att vilja fortsätta läsa just min blogg?

Jag skulle vara väldigt tacksam om du vill skriva en kommentar kring det!! ❤️

Var rädd om dig och njut av de små stunderna i livet!! ❤️

Kramar Catharina 

   
   

Annonser

10 reaktioner på ”Grubblerier och en vädjan

  1. Hej Catharina!
    Jag tycker bloggen har en härlig blandning som jag gillar att läsa. Både från ert hus och renoveringen, men även alla dina kloka ord och tankar kring livet, samt väldigt fina foton. Även om det stora i er renovering är gjort nu så kan du gärna få blanda ämnen framöver också. Din blogg får mig helt enkelt att må bra så som den är! ❤
    Kram Lisa, Vä

  2. Tycker oxå om den precis som den är och den väcker tankar i livet, stort som smått.
    Härligt att ta del av o känna igen sig ☺💖

    • Tack Helena! ❤️
      Ja jag tror ju att vi alla behöver känna igen oss i andra människors liv ibland! För att känna att vi inte är ensamma om vissa saker och för att få perspektiv! När ni som läser känner att det är så, då uppnår jag det jag har tänkt mig med bloggen! 😊💕

  3. Jag tycker om att läsa din blogg precis som den är. Jag har inte följt dig så länge, så jag har faktiskt missat att det handlar om renovering😊. Jag tycker mycket om dina tankar och ditt sätt att uttrycka dem.

  4. Jag har följt din blogg med sporadisk kontinuitet… Vet vad det innebär med utmattningssyndrom, har själv fått diagnosen för ca sex månader sedan. Vägrar/har väldigt svårt att acceptera vad det innebär. Har jobbat 25% sedan 150801 efter full sjukskrivning från 150401 och tycker det känns som en evighetssjukskrivning… men å andra sidan är jag en väldigt engagerad och energisk person… Vill absolut inte att du slutar skriva om din vardag… den hjälper mig bla att fatta att jag inte är ensam eller excentrisk som varit sjukskriven på heltid en period… kanske skulle jag lyssna på läkaren som inte ville att jag skulle börja jobba 25% men som jag ”övertalade”, då jag trodde jag skulle falla emellan stolarna och bli ”bortglömd” och inte ha ett jobb att gå tillbaka till…. Hyser all respekt för dig och de som har samma diagnos som vi/ jag. och som orkar, kan, inser att det enda som hjälper tycks vara att ta det lugnt och göra sådant som är roligt och ger energi… kramar från en fd kör-sångare från kristianstad… Som sagt, sluta inte skriva…

    • Tack Anna! Både för dina ord och för att du delar med dig! ❤️
      Jag kan ju bara säga att utmattning tar tid! Och att det måste få ta tid! Jag har varit sjukskriven i tre år nu, och arbetstränar för att komma tillbaka i långsam takt. Jag är övertygad om att det är viktigt att det får ta tid för att du inte ska”trilla tillbaka” gång på gång! Låt det hellre få ta lång tid än att göra det flera gånger!! Så utan att veta något mer än det du har berättat så skulle jag säga; lyssna på din kropp, din själ och din läkare!! ❤️ Du är verkligen inte ensam och du verkar ändå ha tagit till dig att du behöver vila, och göra sådant som du tycker om att göra – i lagom dos!! Var rädd om dig! Kram ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s