Utmattningens Moment 22

  
Jag är glad, men oerhört trött. Glad för att jag i tre veckor har gjort 10-12 timmars arbetsträning/vecka. Trött för att jag i tre veckor har gjort 10-12 timmars arbetsträning/vecka. 

Att vara utmattad låter som att ”om du bara vilar på dagarna och sover på nätterna så går det bra”. Riktigt så enkelt är det inte. Ju mer jag gör, desto tröttare, mer utmattad, blir jag igen. Och ju mer utmattad jag blir desto sämre sover jag. För att hjärnan blir stressad. För att kroppen protesterar. 

Jag vill komma tillbaka till arbetslivet. Jag vill komma tillbaka till det yrke och de arbetsuppgifter som jag verkligen har älskat! Jag vill så himla mycket ~ det är väl delvis det som har tagit mig hela vägen ner i utmattningsgropen….. Jag försöker att vilja lite lagom. Men hur gör man det?
Försäkringskassan vill också det jag vill. Men det hjälper ju inte. Jag kan bara göra saker i den takt som min hjärna och min kropp tillåter. Men till skillnad från försäkringskassans ambition så vill jag även ha ett liv. Jag menar inte att FK inte vill att jag ska ha ett liv, men det ligger inte i deras uppgift och intresse på samma sätt som för mig. 

När jag blev sjukskriven så fick jag order av läkaren, FK, sjukgymnast….av alla som kan det här med utmattningssyndrom; ”gör det du orkar, gör sånt som du trivs med och som du mår bra av! Det är viktigt för att bli frisk!” Så jag har efter ork och förmåga försökt göra det! Det har gått rätt bra! Men utmattningssyndrom innebär att man aldrig kan säga tre dagar i förväg hur man ska må! Inte ens en dag i förväg! Ibland inte ens en timme i förväg…… Många gånger har vi planerat och tänkt något, men i sista stund har vi fått ställa in, låta bli att åka, stanna hemma….för att orken bara har runnit bort eller inte funnits överhuvudtaget. Det gör att en del människor försvinner ur ens liv. Det gör att man själv försvinner ur sammanhang och gemenskaper. 

Det senaste året har trots allt varit lite bättre eftersom jag långsamt långsamt har fått lite mer ork. Vi har kunnat umgås med familj och vänner ~ ibland, lite oftare än tidigare. Det känns bra! För socialt liv är viktigt för att bli bättre, och för att jag ska känna att jag hör till någonstans! Få påfyllning av underbara vänner som står ut med att ibland orkar jag och ibland inte! Få skratta och få ha ett ”normalt” liv! Efteråt måste jag vila extra mycket, men det är det värt! 

Sedan ca 1,5 månad tillbaka har jag ökat arbetsträningen till först 8 timmar/vecka, och nu till 10-12 timmar/vecka. Det känns bra för att det tar mig ett steg närmre arbetslivet…..hoppas jag. Jag vill så gärna att det ska funka. På ett eller annat sätt kommer jag att komma tillbaka! Hur och var får framtiden utvisa!

Men det som är svår är att när jag arbetstränar mer så orkar jag mindre – eller nästan ingenting – utanför arbetet. Idag skulle jag träffat en go’ vän som gör mig glad. Men det funkade inte. Det var totalstopp imorse. Efter gårdagens arbete finns det ingen ork och energi kvar. Och då menar jag inte som ”om jag vilar lite så orkar jag” utan ”om jag tar mig upp ur sängen så orkar jag nog äta frukost innan jag måste lägga mig på soffan”. Det går verkligen inte att beskriva den förlamande tröttheten som gör att jag ~ som älskar att göra saker, fixa och greja,  gå i skogen med hundarna, fika med kompisar eller gosa med barnbarnet ~ som älskade att köra till jobbet ~ inte vet om jag ska komma ur sängen så att jag kan ta ut hundarna….. Oerhört frustrerande! Efter tre år!! 

Så det som ska hjälpa mig att bli bättre, friskare och kunna arbetsträna mer, det kan jag inte göra för att arbetsträningen dränerar mig. Känns som ett Moment 22….. 

Jag antar att det kommer att bli bättre med tiden! Det är min starkaste önskan och förhoppning! Men det är tråkigt, sorgligt och frustrerande att inte orka träffa vänner och familj. Det dränerar faktiskt det med. Och då har jag ändå övat på det i tre år; att sätta gränser för mig själv, säga nej och känna efter vad jag kan och orkar. Jag har blivit ganska bra på det! Men när två saker jag vill och behöver motverkar varandra; arbete och socialt liv, då blir det jobbigt, drygt och känns lite hopplöst.

Nu är jag inte så bra på att tänka att saker är svåra, hopplösa och jobbiga särskilt länge, så jag biter ihop och kör vidare med det jag vill och som förväntas av mig……fast det har jag ju fått lära mig nu att så ska jag inte göra…. Nåja, det kommer att lösa sig! På ett eller annat sätt! Ska bara komma på hur….eller låta framtiden utvisa…. Det är inte lätt att både lära sig av sina misstag och tänka om, och försöka hitta nya vägar! När en del av lärdomen är att inte vara så lösningsfokuserad….. 

Idag är jag så trött så det snurrar i huvudet, så det är nog bäst att jag inte försöker lösa någonting alls. En dag på soffan med fyra sovande hundar och en katt….alldeles lagom aktivitet för en utmattad hjärna.  Och så kaffe förstås! 😊

Nu skriver jag inte detta för att någon ska tycka synd om mig, eller för att gnälla. Det är så här mitt liv ser ut just nu ~ det är drygt, men det kommer inte att vara precis så här i all evighet! Jag skriver om min utmattning för att jag vet att så många balanserar på kanten av utmattningsgropen! Oftast ser man inte det själv förrän det är för sent. Men jag hoppas att jag, genom att då och då skriva och beskriva min resa, om mina dagar, om min klättring upp ur gropen, kan hjälpa någon att inse vad som är på väg att hända, innan det är för sent! Om människor omkring dig säger att du behöver dra i bromsen ~ ta det på allvar! De ser det du inte ser! 
Jag vet också att vi är många som sitter i den där gropen. Och ibland behöver man höra att man inte är ensam om det. Att man inte är konstig som känner det man känner, att ibland går det neråt igen en stund innan det vänder uppåt. Ibland behöver man höra någon annan säga att det kommer att bli bra! Inte likadant som innan, kanske inte på det sätt som man tänkt sig, men annolrunda! Och annorlunda kan vara bra, om vi tillåter oss att fokusera på det vi faktiskt kan och det som är bra

Därför delar jag med mig av mina tankar och mina dagar – både de som är bra och de som är annorlunda! 

Kramar till er alla! /Catharina ❤️

   
   

Annonser

4 reaktioner på ”Utmattningens Moment 22

    • Nej det är nog som med det mycket annat här i livet – att en del kan vi inte förstå förrän vi själva har upplevt det! Men jag hoppas som sagt att mina ord kanske kan hjälpa någon att slippa hamna där!!
      Kramar till dig ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s