Så var det tisdag…

En alldeles vanlig tisdag – bortsett från att jag ligger och hostar i soffan, i en förkylning som är en liten aning manlig! 😉 Nåja, få människor dör av förkylning så jag ska troligtvis överleva den här gången också! 

  
En vanlig tisdag i mitt liv ser just nu ut som alla andra dagar. Eftersom jag inte arbetstränar för tillfället pga en läkarutredning så ser alla dagar ganska lika ut. Det finns de som i obetänksamhet (hoppas jag) utbrister; ”vad skönt att vara hemma så länge! Vad mycket man skulle få gjort!”

Ja, om jag var frisk och någon sa att jag fick tre års ledigt! Då skulle jag fått väldigt mycket gjort! Men grejen med utmattningssyndrom är ju att man är just – utmattad. Inte trött. Inte ”jag-går-och-vilar-så-blir-jag-lite-piggare-trött”. Nej, utmattad! Som ”jag-dör-om-jag-inte-lägger-mig-ner-just-exakt-nu-trött! En fullständigt förlamande trötthet. Då får man inte mycket gjort kan jag säga! Och ofta kommer jag inte heller ihåg vad det var jag hade tänkt göra, för att hjärnan tappade bort tanken i samma sekund som jag tänkte den.

Nåja, nu har jag till viss del vant mig vid hur jag mår (om man nu kan det…) och vid att det finns de som faktiskt definitivt inte förstår skillnaden mellan att vara urtrött och att vara utmattad. Det är så det är. 

Men det dryga är att inte riktigt orka ha ett socialt liv. Att träffa andra människor ger energi – fast när man är utmattad så tar det mer energi än vad det ger. Ibland är det värt det, men inte alltid. Och förmågan att orka möta människor har minskats från kanske ett 100-tal/vecka till 5-6/vecka….. Det är ju inte så många när man har familj! Då är ju kvoten fylld liksom!

Det sociala livet är ändå så viktigt! Det är i mötet med andra människor som vi utvecklas, som vi får spelga oss själva, de vi är och de vi vill vara. Det är i mötet med andra som vi kan pröva och förändra våra egna ramar och perspektiv, som vi kan få ge och ta emot vänskap, gemenskap, kärlek. Vi är beroende av andra människor för att leva, för att känna oss levande. Behövda. Sedda. Bekräftade. Viktiga. 

Nu har jag en familj som ger mig en massa av allt det där! Men vi behöver också gå utanför våra egna zoner för att inte stanna upp och stagnera som människor. Så just nu tänker jag mycket på dem som inte har någon familj. Som inte har någon nära vän eller bekanta eller arbetskamrater. På dem som ständigt lever ensamma och kanske inte har någon att prata med under hela veckan…… Kanske möter jag honom eller henne i affären, i bankomatkön, på stationen…. 

Jag tänker att det minsta jag kan göra är att ge ett vänligt ord, ett leende. Att se, och bekräfta att jag har sett dig! För det är i varandras ögon som vi blir till, som vi blir sedda, som vi får bekräftat att vi finns till och betyder något, om så bara för en liten liten stund. 

”Ingen människa är en ö” skrev John Donne redan på 1600-talet. Och det är så sant! Vi behöver varandra. Vi behöver bygga broar. Vi behöver varandra – oavsett hur livet ser ut!

För min del så vet jag att det där kommer att förändras med tiden. Efterhand som jag blir piggare, och hittar nya vägar och strukturer som funkar utifrån hur jag mår! Men jag vill ge oss alla den uppgiften att se varandra! Att vara broar till de människor som kanske ingen annan ser! ❤️

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” 

John Donne 

Att ge betyder oftast att vi också får ta emot. Att se någon i ögonen betyder att vi också blir sedda! 

Kramar Catharina ❤️

 Höstskog  

Vinterbäck  Vinterskärgård 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s