Livets mönster och en vante 

Mönsterstickade vantar 
För ca 4 år sedan började jag sticka ett par vantar. Fantastiskt vackra! Med mönsterstickning! Jag älskar mönsterstickning!! Att se mönstret växa fram och bilda vackra motiv i underbara färger!

Jag stickade 4-5 cm, sedan blev stickningen liggande. Jag var på väg mot utmattningsgropen, och min överstressade hjärna klarade inte av att hålla ihop mönsterstickningen, garn, strumpstickor….. Jag såg bara en vante med en massa mönster! Det blev helt enkelt ett allt för stort projekt. Som så mycket annat i mitt liv på vägen mot utmattningsgropen…. 

När hjärnan är sönderstressad så plockar man successivt bort saker för att orka och hinna. Fast det gör ingen som helst nytta i det läget, för hjärnan är redan så utmattad att den inte får någon extra vila av att saker plockas bort. För hjärnans förmåga att ta in signaler, skicka ut ordrar och se till att allt fungerar har redan överbelastats. 

Under de här åren när jag har varit sjukskriven har jag fortfarande stickat – för det är min avkoppling. Då behöver jag inte tänka, utan hjärnan kan vila medan händerna arbetar. Väldigt meditativt – om man tycker om att sticka förstås! 

Men jag har stickat enkla saker som vantar och raggsockor, virkat mormorsrutor. Sånt som jag kan göra utan att behöva tänka och ha så mycket koll. Det sitter i ryggmärgen. Men de där mönsterstickade vantarna har legat i korgen och lockat – men avskräckt. ”Nja…..det är en massa mönster och en massa maskor, två garn att hålla reda på, räkna och ha koll så att mönstret blir rätt”…..

Men för en vecka sedan plockade jag fram den påbörjade vanten. Hittade vart jag hade slutat, började lite smått att testa….och det funkade!! 

Häromdagen kom jag på varför det fungerar. För att jag stickar en rad åt gången! Det låter i och för sig väldigt logiskt! Men jag tänker så här; jag har fokuserat så mycket på hela mönstret. Tittat på mönstret och på stickningen och tänk att det där är en massa maskor i olika färger och jag kan inte hålla koll på så mycket på en gång. 

Men när jag stickar så följer jag en mönsterrad åt gången – förstås – och då blir det ointressant hur många rader jag ska göra, hur många maskor det är! Ointressant på just den raden hur mönstret ska se ut i slutänden. Jag tittar och stickar; en svart, en färgad, två svarta, en färgad…..osv. 

Jag måste inte ha koll på hela mönstret för att kunna sticka. Jag gör en maska, en rad åt gången. 

Ibland måste jag förstås stanna upp och titta bakåt för att se att det blir rätt, att jag är på rätt väg, se det vackra mönstret växa fram. Och ibland måste jag stanna upp och titta på det som ska komma, så att jag vet lite hur det ska bli! Men när jag väl stickar så behöver jag bara vara där jag är. Fokusera på just den maskan, den raden som jag är på. 

Ni som vet hur jag funkar fattar att jag tänker att så här är det även med livet! 

Vi är här och nu! Det som har varit kan vi inte förändra. Det som ska komma vet vi ännu inget om. Så vi kan bara fokusera på det vi har och gör just nu, just här! Ibland måste vi stanna upp för att se bakåt – hur det blev, att vi är på rätt väg. Ibland måste vi stanna upp och se framåt – vart vi är på väg, kan vi se något av det som ligger framför oss. Men när vi sedan fortsätter så måste vi fortsätta där vi är! 

Den här bilden gav mig styrka och tröst just nu! Jag är där jag är! Jag kan bara ta ett steg i taget. Jag kan bara ”sticka de maskor jag har precis framför mig” – jag kan bara hantera saker som ligger inom syn- och räckhåll för mig. Steg för steg. Ett i taget! 

Så nu när jag sitter med min vante och ser mönstret växa fram så tänker jag på att jag kan inte se mönstret förrän jag har stickat maskorna. Jag kan inte se vilket som ska bli mitt nästa steg förrän jag har tagit det som jag just nu är mitt i! Jag behöver inte veta hur nästa rad ser ut, hur hela mönstret ser ut, för det kommer att växa fram av sig självt, efterhand som jag stickar – rad för rad – steg för steg!

Jag behöver inte veta vad som ska hända sedan för det kommer att komma av sig själv. Just nu står jag här och behöver bara veta just det!

Så svårt – men så nödvändigt! Åter igen poppar ordet upp….tillit! Jag måste ha tillit till att livets mönster finns där! Det kommer att fortsätta växa fram efterhand som jag lever! 

Men vi kan bara leva här, där vi just nu är, och sätta den ena foten framför den andra, ett steg i taget, en maska åt gången! En svart, två färgade, två svarta, fyra färgade… En dag kommer vi att kunna se tillbaka och se helheten. Ett vackert mönster. En vante. Ett liv. Mitt liv! Ditt liv!

Change take time. It takes time for the seeds to begin growing within, time to understand and process, time for the growth to mature, and time for the old self to die and fall away.”

Låt livet får ta sin tid! Ett steg i taget! Bara så kan det mönster skapas som ditt liv målar! ❤️ 

Finaste fredagen till dig!! ❤️

Kramar Catharina 💕

 Köket i Gamla skolan  

   

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s