En helt vanlig måndag

Hoppas att ni har haft en lika vacker helg som vi har haft här i Kulleryd. Det blev en heldag med våra minihjärtan i lördags och långrunda med hundarna och älsklingen i söndags! 

Just nu är det underbart att leta vårtecken! Det känns som om varje lite snödroppe och vintergäck delar med sig av sin energi och vårglädje! I vår trädgård finns det tyvärr inte så värst mycket växter kvar sen förr. Den delen av trädgården där man odlade och hade skolträdgård har vuxit igen och består till stor del av förvuxna buskar och sly. Lite snödroppar och en och annan krokus (som rådjuren genast äter upp…) kommer upp, men annars är det dåligt med blommor. Trädgården runt Röda skolan (som vi bor i) var skolgård, så där fanns kanske inte så mycket blommande växter. Vi fyller på efterhand, men det tar ju lång tid att bygga en trädgård. Längre än att bygga ett hus! 

Å andra sidan är ju planeringen och planteringen en stor del av nöjet med trädgården! 

I en fårhagen inte långt från oss växer ett helt hav av snödroppar! Så ljuvliga! Så de bjuder jag er på idag! (Och en liten krokus!)

Önskar er en härligt vårdag, och en fin måndag!

Kramar Catharina 

Krokus

Snödroppar i fårhagen


Annonser

Stolt att vara kvinna

PrismaSnödroppar

”Jag är stolt att vara kvinna, jag är stolt att va´ den jag är, Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är.”

Internationella kvinnodagen 2017….

Bara det att skriva 2017, och veta att behovet att kämpa för kvinnors rättigheter – till sina kroppar, till lika värde, till att vara jämlikar med männen, till sina liv – fortfarande finns. Och just nu kanske återigen är större än på flera år. Med makthavare i vår värld som ser det som sin rätt att kränka kvinnor, att misshandla kvinnor, förtrycka kvinnor. Det är lätt att tappa hoppet om förändring.

Ändå slutar vi inte att kämpa! Vi får aldrig sluta kämpa – för människors lika värde, lika rättigheter! Den dagen vi slutar kämpa har vi också sagt ja till orättvisor, kränkningar, misshandel.

Jag skulle önska att vi kunde få en värld där vi i första hand är människor. Inte kön. Där kompetens bedöms utifrån vem du är som person – inte vilket kön du har. Där vardagsuppgifter görs av den som är bäst på just den uppgiften – inte av den som av tradition och kultur har det kön som man anser bör utföra vissa uppgifter. En värld där alla männskor – kvinnor och män – fick göra det de är bra på. Vara den de är. Där alla fick vara människor – inte kön, inte ägodelar.

I den del av världen där jag, och många av er, lever behöver vi kanske inte slåss för vår rätt till utbildning, jobb och ett värdigt liv. Men trots att vi skriver år 2017 så tror jag att många av oss fortfarande styrs och lever med stereotypa bilder av vad en kvinna respektive en man ska göra, eller inte göra. Små vardagliga saker, som kanske går oss förbi, men som faktiskt ger signaler om att vi fortfarande dras med dessa bilder av manligt och kvinnligt.

Jag stickar mycket, som en del av er vet. Min man stickar också. Han får ofta översvallande beröm och beundran för sina koftor och tröjor (med rätta, för han är superduktig) Tror ni att människor är översvallande i sin beundran över det jag stickar?

Hemma hos oss lagar D maten i 9 fall av 10, vilket många tycker är fantastiskt och beundransvärt. I 20 år av mitt liv lagade jag maten i 10 fall av 10 – det  väckte inte så mycket förundran.

Eller när en av våra hantverkare körde fast i renoveringen och sa; ”du måste ringa din man och höra vad vi ska göra”….. (min man, som var på jobbet, medan jag var hemma och på plats, fullt kapabel att ta beslut och hjälpa till att tänka ut en lösning!)

Det här är små vardagliga saker som vi kanske inte tänker på, men som visar att vi har en del arbete kvar i kampen för jämlikhet. Det är också småsaker i den stora världen där det handlar om kvinnors rätt till ett jämlikt liv, till lika värde och till att bestämma över sig själva. Men oavsett om sammanhanget är stort eller smått så blir det tydligt att könsrollstänkandet fortfarande lever i allra högsta grad! I vår värld, i vårt samhälle och i vår vardag.

Jag är stolt att vara kvinna! Jag är stolt att va den jag är!

Att vara kvinna är ändå i första hand att vara människa! Jag är den jag är, och jag råkar vara kvinna. Och jag är stolt över att vara den kvinna jag är! Jag har träffat många unga tjejer som inte riktigt vet hur de ska vara tjejer, kvinnor. För att det finns förväntningar på hur man ska vara som tjej (som kille också, men inte alls på samma sätt) Att vara kvinna ska inte handla om kropp, utseende, om att vara på ett särskilt sätt. Men våra unga tjejer, som växer upp på 2000-talet, slåss med samma frågor som tjejer gjort genom många långa tider. Frågor som fortfarande handlar mycket om hur man ska vara för att andra ska tycka om en. Hur man ska klä sig för att passa in och träffa någon partner. Hur man ska behaga, nå upp till det som man tror förväntas av en, och det som ofta faktiskt förväntas.

Jag önskar alla tjejer och kvinnor möjligheten att få vara den de är! Utan att behöva tänka på att tillfredställa andra människors förväntningar och behov. Det betyder inte att jag tycker att man inte ska sminka sig, klä upp sig o.s.v. Det betyder att jag önskar att var och en fick vara den de trivs med att vara, utan att bedömas utrifrån det.

Jag önskar att vi kunde skapa en värld där alla kvinnor fick vara stolta över att vara kvinnor, över att vara den de är! Det låter så självklart. Men vi vet ju att det är långt i från självklart i vår värld.

Jag önskar att det kommer en dag då vi inte längre behöver fira Internationella kvinnodagen som en påminnelse om kampen för kvinnors rätt, jämlikhet och lika värde. Jag önskar att det kommer en dag då alla dagar på året är Internationella människodagen – dagar då vi påminner varandra om att vi alla är fantastiska, värdefulla och behövda – för att vi är de vi är!

Till alla Kvinnor, Tjejer, Medsystrar i vår värld vill jag sända styrka att fortsätta vara stolta över att vara kvinnor, och att fortsätta kämpa för  jämlikhet, medmänsklighet och lika värde!

Var stolt! Var den du är!

Kramar Catharina

 

Jag är stolt att vara kvinna                                     Ainbusk Singers

Ja hon var rädd för allt och alla, Och den fruktan höll sig kvar

Men långt där borta har jag lämnat henne, Den lilla flickan som jag var

Ja jag kan visa vad jag går för, För åren har satt sina spår

Och tiden gav mig min egen styrka, Det är nåt vackert med tid som går

 

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

 

Jag är inte någon annans, Min kropp är min och jag är jag

Jag har min längtan och min rätt att finnas, Jag har min lust och mina val

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

 

Jag har letat på min väg, Och försökt ta mig fram

Man allt jag har finns här inom mig, Jag sökte och jag fann

Jag är glad, Och jag fann, Jag är här, Jag är stolt

 

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

 

 

 

Att vänta

Att vänta kan vara en lycka eller en frustration. Det beror helt och hållet på vad vi väntar på. Att vänta på något härligt, roligt, spännande kan vara just härligt, roligt och spännande! För att vi vet att något bra ligger framför oss! Väntetiden är en del av helhetsupplevelsen!

Att vänta på något som vi inte vet hur det kommer att påverka vårt liv, på något som vi inte själva kan påverka, som vi inte kan säga ja eller nej till – är frustrerande, tärande, upptar våra tankar och dränker lätt allt annat. Det är som ett vacuum där vi tvingas stanna tills någon annan ger besked på hur vi ska gå vidare, vad som kommer att hända.

För ett år sedan skrev jag:

”Jag väntar och gör det bästa av det! Hittar ljuspunkterna, glädjen och vilar i att vara – just här, just nu! Men orden räcker inte till. Därför får ni också vänta lite! Tills jag har hittat dem igen – orden!!”

Då väntade jag på en utredning av mitt mående. Varför jag inte kom framåt i tillfrisknandet. Varför jag inte kom upp i tid i arbetsträningen. Idag – ett år senare – väntar jag fortfarande på utredning (en annan utredning förstås) och beslut som inte ligger i min hand.

Året som gick var ett år av väntan – på utredningar, på beslut, på ytterligare beslut, på resultat av beslut som tagits och som ledde till nya beslut, nya utredningar. En ständigt vacuum där jag inte kunde påverka det som hände. Det var flera dörrar som stängdes, och inte särskilt många som öppnades. Början på det här året går i samma spår, och jag vet inte riktigt hur det kommer att bli framöver…..för jag väntar fortfarande på beslut som någon annan måste ta!

Att vänta, och inte själv kunna styra de beslut som tas kring ens person och liv, är frustrerande oavsett man är frisk eller sjuk. Men så länge man är frisk så kan man alltid välja att ta andra vägar. Man kan välja att säga upp sig, bryta upp, göra något nytt, något annat. Det kan man till viss del när man inte är frisk också, men man har färre alternativa vägar, om ens någon, att gå vidare på. Att försöka bli frisk och hela tiden leva i väntandets vacuum gör ingen människa friskare!

Då – för ett år sedan – tappade jag orden och inspirationen att skriva. Idag håller jag långsamt på att arbeta mig tillbaka till det som är, och alltid har varit, mitt starkaste och viktigaste redskap – orden! Att få uttrycka tankar och känslor i ord. Ge dem liv och klä dem i bilder som förmedlar något av det jag känner och upplever till andra! Min förhoppning har alltid varit att mina ord kan betyda något för någon annan! Att det jag upplever, och hur jag tänker kring det, kan hjälpa någon som kanske känner igen sig! Det är fortfarande min ambition!

Jag hoppas att trots att jag inte har skrivit på så länge så finns det någon kvar där ute som vill läsa mina tankar och ord. Att jag får ge några ord och tankar som ni kan ta med er på vägen vidare i livet! För mina ord betyder ingenting om de inte har en mottagare – och det hoppas jag att ni vill vara!

Det här året och de processer som jag har levt med, och som jag till viss del fortfarande befinner mig i, har varit som en lååååång höst och vinter. Men vi vet ju alla att höst och vinter inte varar för evigt! Oavsett hurdan hösten och vintern har varit så kommer ljuset allltid, om än långsamt, tillbaka! Och livet återvänder till naturen! Snart kommer små skira blad att spricka ut på bokarna bakom vårt hus, och snart lyster stigen vid ån av en grön och vit matta av vitsippor! Det är så det är! Ingenting kan ändra på det! Och vad ger mer hopp än den vetskapen?!

Inte ens i livet kan det vara ständig höst och vinter. Det kommer en vår och en sommar. Ibland bara glimtvis. Ibland när vi minst anar det. Eller så har vi inte riktigt kunnat se de små tecken som tyder på att det blir ljusare, det vänder, det kommer att bli varmare och skönare och lättare att leva!

Även om mitt 2016 var ett galet drygt år så vet ni som känner mig att jag aldrig är kvar i höst- och vinterkänsla särskilt länge! Livet har lärt mig att se de små ljuspunkterna även den gråaste dag. Nu har livet dessutom lärt mig (jag kan ju känna att jag kanske inte hade behövt trilla ner i utmattningsgropen för att lära mig det……men vad vet jag!) att ta ett steg i taget. Just nu kan jag inte påverka något av det som ligger framför mig. Det enda jag kan påverka är just denna stunden, som jag har just nu. Alltså gör jag det bästa av den! Även om det ”bara” innebär att jag dricker mitt kaffe, med en hund och en stickning i knäet. Allt annat får jag ta steg för steg, stund för stund.

Det är det enda vi kan göra! Så just nu är jag nöjd med att jag har skrivit till er här på bloggen! För första gången på mycket mycket längre. Min ambition är att fortsätta! Låta orden komma och dela dem med er. I den takt det går! Hoppas att ni vill vara med mig på den här resan – den resan som vi alla delar – den resan som är livet!

Kramar Catharina

”When we walk to the edge of all the light we have and take the step into the darkness of the unknown, we must belive that one of two things will happen…. There will be something solid for us to stand on or we will be taught to fly.”

Patrick Overton

Livets ljuspunkter