Livet blir sällan som man tänkt…

IMG_3573

Återigen har det gått lång tid sedan jag skrev något här på bloggen. Anledningen till att det har varit så sporadiskt är att det senaste 1.5 året har varit otroligt rörigt och allting har varit ovisst och flytande.

Ni som följer, och har följt mig ett tag, på FB, Instagram eller här på bloggen, vet att jag blev sjukskriven för Utmattningssyndrom år 2012, och jag är fortfarande inte frisk.

Jag brukar skriva ganska personligt, men kanske inte så privat. Den här gången blir det privat, så om du inte vill läsa om det så hoppa över det här inlägget. Jag skriver det därför att jag vet att jag inte är ensam om de situationerna som jag kommer att skriva om, och ibland behöver vi höra att andra har upplevt samma eller liknande situationer. Och att man överlever och kommer vidare! Även om det inte alltid känns så…

För de flesta människor är det nog så att livet sällan blir som man har tänkt sig. Om man nu hade tänkt att livet skulle vara på ett visst sätt. Och jag tror att de flesta av oss har eller har haft en bild, eller en grundplan, för livet. En del blir så som vi tänkt. Annat blir inte det. Det är helt enkelt mänskligt!

Det finns gånger i livet då ingenting av det jag tänkt eller planerat har fallit på plats. Hur mycket jag än ansträngde mig och försökte styra saker och ting att gå den väg jag hade tänkt mig. Just då kändes det oerhört frustrerande och jag har  varit både ledsen, besviken och arg många gånger när jag verkligen har velat något som inte gick min väg. Det har varit utbildningar, jobb, relationer……jag tror att ni kan känna igen er.

Oftast har de här situationerna lett till något annat – något som i slutänden blev lika bra eller bättre. Kanske är det så att när något inte blir som man tänkt sig så får man liksom inrätta sig efter hur det blev, och i mitt fall så har jag nog alltid haft lätt för att se att ”Nu blev det så här. Hur gör jag det bästa av den här situationen?” Det där med att se saker ur ett positivt perspektiv. Som inte alltid är så lätt……men som underlättar livet – som sällan blir som vi har tänkt!

Det senaste året har jag varit med om, och hamnat i flera situationer som jag aldrig hade kunnat drömma om att vara med om.

Jag har:

  • Blivit utförsäkrad från Försäkringskassan mot min läkares rekommendation (FK medger att jag är sjuk i utmattningssyndrom, men definitivt kan arbeta 100%)
  • Blivit uppsagd p.g.a. att jag har varit sjukskriven så länge.
  • Skrivit in mig på arbetsförmedlingen, som har gjort en utredning som visar att jag har ingen eller mycket låg arbetsförmåga.
  • Av ovanstående anledningar blivit tvungen att söka a-kassa och stå som öppet arbetssökande
  • Tack och lov har jag genom min arbetsgivare fått hjälp av Kyrkans Trygghetsråd med att komma tillbaka till yrkeslivet i någorlunda rimlig takt.

Det är en soppa av beslut och konsekvenser som jag inte har kunnat styra över, och som jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att försöka förhålla mig till situationen, som känns ganska absurd mellan varven: jag är för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att arbetsträna, men lagom ”nånting” för att vara öppet arbetssökande…… (sett ur FK’s och arbetsförmedlingens perspektiv.)

Naturligtvis vill jag komma igång och jobba! Jag tror inte att någon människa vill vara sjukskriven i tid och evinnerlighet – om man har ett val! Framför allt vill ingen vara sjuk i tid och evinnerlighet. Det är inget man väljer om man kan slippa. Det enda jag ber om är hjälp och möjlighet att komma igång i den takt min utmattade hjärna klarar av. Men nu är det inte så. Så jag får försöka göra det bästa av situationen och försöka göra det där på egen hand. Med hjälp av min coach från Trygghetsrådet.

Vart detta leder är det just nu ingen som vet. Allra minst jag. Vissa dagar misströstar jag – när tröttheten förlamar mig och jag inte kan göra så mycket för att mina ögon inte funkar, min hjärna inte orkar fokusera eller hålla koncentrationen uppe. När hjärnan inte klarar av ljud, och inte orkar med att möta människor. Dagar då hjärnan är som mos. Allt är som en dimma. Dagar då det enda jag kan göra är att vila. Genom att vara i trädgården, gå i skogen, sticka, sitta i soffan…..eller annat som får min hjärna att vila och återhämta sig.

Livet blir sällan som man tänkt

Andra dagar känner jag mig hoppfull om framtiden! Då känner jag  att det kommer att bli bra. Jag kommer att komma igång med något! Eftersom jag inte ska gå tillbaka till mitt gamla yrke i nuläget så måste jag också komma på vad jag vill, och klarar av att göra istället – utifrån de förutsättningar jag har nu. Och jag behöver hitta ett jobb som funkar!

Samtidigt är det en sorg att inte kunna göra det jag älskar att göra! Att få arbeta som präst. Att få möta människor i livets alla skeden. Att få fördjupa mig i samtal om livet och allt vad det innehåller. Att få dela människors största glädje och djupaste sorg. Att få arbeta i den organisation där jag har arbetat med olika arbetsuppgifter i drygt 30 år. Det är inte lätt att bara lämna och byta, när det man har gjort har varit roligt, meningsfullt, gett utmaningar och möten jag aldrig kommer att glömma. Ja, jag vet – jag kommer alltid att kunna komma tillbaka! Men just nu är det en sorg och en saknad som jag får leva med.

Så – oftast kan jag med glädje och spänning se fram emot vad som ska komma! Livet har som sagt lärt mig att ur svåra jobbiga situationer kommer ofta något bra. Och jag är övertygad om att det kommer att bli något bra av det här! Om jag får göra det i min takt. En takt som min hjärna orkar och klarar av.

Men jag tänker på alla som inte har möjlighet att få hjälp. Jag har haft människor omkring mig – kompetenta duktiga människor – som hjälper mig att driva processer som måste drivas, som hjälper mig och leder mig på min väg. Vägen genom utmattningen och alla de hinder som finns på vägen. Men alla som hamnar i den här situationen har inte möjlighet att få den hjälpen.

Jag hörde på radion för ett tag sedan att runt 45% av alla kvinnor som är sjukskrivna är sjukskrivna för just utmattningssyndrom. Och sjukskrivningar för utmattningssyndrom/utmattningsdepression ökar stadigt. Då funderar jag över hur man kan säga att någon är sjuk – men ändå frisk nog att jobba…… De som bestämmer sånt kan aldrig ha varit drabbade av utmattningssyndrom, eller någon annan svår sjukdom. För det är inte direkt så att man kan ”samla ihop sig och jobba, bara man vill”. När hjärnan är utmattad så går det inte längre att tänja på gränserna. Den som har hamnat i utmattningsgropen har hamnat där för att man allt för länge har tänjt på gränserna. Som när man spänner ett gummiband – det går till en viss gräns – sen går det av! Och då går det inte att spänna det mer.

Livet blir sällan som man tänkt

Under de här fem åren i utmattningsgropen hoppas jag att jag har lärt mig att spänna mitt gummiband lagom mycket. Spänna när jag orkar, och släppa när jag behöver paus och vila.

Det här är en kort resumé av 1,5 år. Men det slutar faktiskt inte här! Jag håller på att söka och försöka hitta nya vägar – på olika sätt. Men det kommer jag att berätta mer om i nästa inlägg!

Nu ska jag njuta av en härlig helg med min familj och en fantastisk vän!

Ha en skön helg, och var rädda om er! Livet är nu! Det går inte i repris! Så njut av det som är just nu!

Kramar Catharina ❤

Livet blir sällan som man tänkt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s