Ett högt pris

Det här skriver jag för att påminna er om att ta hand om er själva!! ❤️

Igår var det exakt sex år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. För fjärde gången på 11 år.

För att min kropp, hjärna och själ hade tagit fullständigt slut. Total utmattning, som ett resultat av många års ”bit ihop och kör vidare”! Ett resultat av många år utan att lyssna till min kropp, utan att låta hjärnan vila. Många år med totalkoll 24/7, för att få vardagen att fungera, för att bevisa att jag kunde, för att leva upp till de förväntningar som jag trodde att andra hade på mig, för att livet periodvis inte gav mig mycket val.

Alltför många år av ”Duktighetssyndrom” och ”kan-själv-syndrom”.

Jag förstår idag att jag var på väg mot utmattningsgropen under många år, utan att se och förstå.

Förra hösten fick jag veta att jag har ME/CFS. En neurologisk sjukdom med många fysiska och psykiska symptom och begränsningar.

ME utlöses oftast av en infektion, och i mitt fall säkert en kombination av svåra infektioner och utmattningssyndrom, som gjorde att min kropp redan var nedsatt av allt för många år av för hög stressnivå.

Jag kommer troligtvis aldrig att bli frisk, kanske något bättre, om jag kan hålla balansen på mitt mående, men aldrig frisk.

Utmattningen och ME’n har tvingat mig att leva livet i ett annat tempo. Idag är jag ganska hembunden, och måste planera allt jag gör för att inte krascha.

Och naturligtvis tänker jag ibland på att om jag hade tagit hand om mig själv bättre från början, lyssnat till kropp och knopp, så hade jag kanske, kanske, inte fått ME.

Det kan jag aldrig få något svar på, men jag kan fortsätta leva livet på ett sätt som åtminstone inte gör mig sämre.

Jag har fått lära mig att bryta gamla mönster och hitta nya förhållningssätt i livet.

Jag skriver detta för att påminna er alla om att vara rädda om er!

Det är aldrig värt det pris man får betala för att man ”biter ihop och kör vidare” när man egentligen inte orkar!

Du har bara ett liv, var rädd om det och om dig själv! Stanna upp, ta paus, be om hjälp, sänk ribban! ❤️

Ingen tackar dig för att du sliter ut dig! Och med facit på hand överlever bevisligen arbetsplatser utan oss ~ även om vi tänker och tror att vi måste jobba för annars funkar det inte på jobbet!

Men din familj och du själv behöver dig! Så var rädd om det liv du har, om dig själv och om dem du älskar!

Att bli frisk-are från utmattning tar lång tid, och när du väl har trillat ner i utmattningsgropen så kan du långsamt ta dig upp, men du kommer för alltid att balansera på kanten. Du kommer alltid att vara tvungen att hålla koll på signalerna, och du måste inse, och förändra, de mönster som ledde dig till utmattningsgropen.

Först när du vet var du har dina gränser, först när du förstår att du måste vara rädd om dig själv och ta hand om dig själv, kan du finnas för andra. Det är inte egoism – det är kärlek!

Börja idag ~ stanna upp, andas, be om hjälp, sänk ribban! Var rädd om dig själv! ❤️

Kramar till er! ❤️

/Catharina

Kunskap och förståelse

Kunskap är den viktigaste källan till förståelse.

På senaste tiden har det varit mycket fokus i media på ME och ME-sjukas situation.

Det är så bra! Och så viktigt!

Eftersom allt för många vet allt för lite om sjukdomen och hur det är att leva med ME. Framför allt vet många som arbetar inom olika instanser i samhället där man möter ME-drabbade, alldeles för lite. Det enda sättet att få bättre vård är just ökad kunskap!

Även för alla som lever med ME, eller andra sjukdomar, handlar det om att ha kunskap för att kunna bli bättre, inte bli sämre, för att kunna hantera sitt liv och sitt mående på ett bra sätt.

Många med ME hade inte behövt vara så sjuka om vården hade haft kunskap om sjukdomen, hur man hanterar den för att ”hålla balansen” och inte bli sämre.

Det finns ingen bot, eller behandling, som gör en frisk. Men när man har kunskapen om hur sjukdomen fungerar kan man hantera den så att försämringen kan bromsas upp. Gå lite långsammare.

2012 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom för fjärde gången på 11 år. Men kanske var det ME redan då.

Som gjorde att jag var sämre för varje gång jag blev sjukskriven. För att jag ständigt pressade kropp och hjärna över gränserna för vad de orkade. Ignorerade signalerna.

Hade jag vetat då, vad jag vet i dag, så hade jag troligtvis varit bättre nu, kunnat hindra den nedåtgående spiralen, haft färre symptom och kanske varit igång och jobbat. Den kunskapen hade varken vården, eller jag.

Istället fortsätter man att tänja på gränserna – för att vi är lärda, och övade, hela livet, att inte låta bli att försöka, att tänja, prova lite till.

Självklart ska en aldrig ge upp!

Men ibland måste man komma till insikt och acceptans om vad som är nödvändigt för att må bra. Bättre.

När man har ME är det som är nödvändigt för att må bättre att lära sig att inte tänja på sina gränser. Man får aldrig ge upp – men ”hålla sig inom gränserna” för vad man orkar.

Kunskap är den viktigaste källan för förståelse.

För andras situation. För en själv.

Var rädd om dig! ♥️ Lyssna till din kropp. Din hjärna. Och din själ!

Vi har bara ett liv. Prioritera det som är viktigt för just dig! ♥️

Artikel om ME från Må Bra hittar du här

Kram Catharina ♥️

I stormens öga

Jag sitter här. I mitt halvfärdiga arbetsrum. Där allt det som gör mig kreativ finns – datorn, böckerna om trädgård, färgpennorna, symaskinen, tygerna, lite garn (för det mesta av garnet ligger i den-jättestora-hyllan-med-massor-av-fack som vi har i köket). Ute öser regnet ner över leriga åkrar, översvämmade ängar och skogen, som mest är en grå massa just nu. En grå, blöt dag. Och jag känner mig helt tillfreds. Lugn.

Jag funderar över hur jag kan känna så. Mitt liv är ganska rörigt – i väntan på besked från försäkringskassan om de ska godkänna min nya ansökan om sjukpenning, inga studier just nu för det får man inte hålla på med om man har a-kassa, ingen a-kassa för att jag väntar på FK, ingen arbetsträning för att jag ev är sjukskriven….. Och i slutänden så sjunker min SGI motsvarande vad jag studerar, eftersom studier som inte är CSN-berättigade inte är SGI-grundande…. Rätt rejält Moment 22.

Visst har jag haft ett par dagar av fullständigt energiutsläpp då jag har försökt lösa alla knutarna, hitta nya vägar, dolda vägar, se lösningar som kanske finns där någonstans. Men åren i utmattningsgropen (eller om det varit ME hela tiden…..ingen vet) har lärt mig att släppa snabbare. Före utmattningsgropen skulle jag ha ägnat varje vaken, och sovande, minut i flera veckor åt att grubbla, ha lite ångest, tänka, vrida och vända – och ta fullständigt slut i hjärnan. Numera vet jag att när det kommer ovälkomna besked så går det ett par dagar (och kanske nätter) åt att ta in det nya och försöka lösa det. Det är en gåva – och en förbannelse – att vara lösningsfokuserad….. Men efter de där dagarna så kan jag numera släppa och lägga tankarna på en mer rimlig nivå. Jag kan till och med låta bli att tänka och oroa mig, och bara vara där jag är. Det är nog den största lärdomen jag har gjort under de här senaste fem åren – att inse att jag inte kan lösa situationen NU. Jag måste vänta tills någon annan tar nästa steg, så att jag i min tur kan ta ett steg, åt ett eller annat håll.

Det har min fantastiska f.d. sjukgymnast lärt mig: ”Just nu är det så här. Det betyder inte att det kommer att vara så för evigt.” Det är så klokt! Och det har hjälpt mig så många gånger att få perspektiv på situationen jag befinner mig i.

Så just idag, just nu, sitter jag här vid datorn. Tittar ut på ösregnet. Och känner mig tillfreds. Det är en skön känsla. Att upptäcka att mitt i en storm, så kan jag befinna mig i stormens öga, där det är lugnt och stilla just för stunden. Då måste jag vila i det lugnet för att sedan orka kämpa vidare när stormen kastar sig över mig igen.

Idag känner jag mig extra glad och uppfylld efter en frukostfika tillsammans med arbetskamraterna på Pensionatet där jag arbetstränade i höstas! När man går hemma, inte är frisk, och inte orkar med så mycket socialt liv så behöver man mer än någonsin de där små korta stunderna med fina vänner som ger lite energi! Det är guld värt att de finns där och jag kan komma när jag orkar och låta bli om jag inte orkar – det spelar ingen roll för de finns där!

Eftersom vi inte har setts på ett tag så undrade de hur det är med mig. Och jag svarar som jag oftast gör när någon frågar; jag mår inte så bra, men jag har det bra.

Det är också en konst som jag är tacksam över att ha med mig. Att skilja på hur jag mår och hur jag har det. Det är inte alltid lätt, kanske inte alltid ens möjligt, men för mig är det oerhört viktigt! Jag mår inte särskilt bra, pga sjukdomen och pga situationen med Moment 22. Men jag lever samtidigt ett liv som i så mycket är det liv jag vill leva! Jag har en fantastisk familj – som ställer upp, vi kan skratta och gråta tillsammans, vi är galna och allvarliga tillsammans. Jag bor i vårt drömhus, på en plats som jag älskar! Och jag tänker; är det inte det som är viktigast i livet?

Det är klart att hälsan är viktig. Men jag tror att det är viktigt att se de olika bitarna i livet. Att kunna se att allt är inte bra, men det finns det som är bra och det kan göra att man orkar med det där som är jobbigt. ”Vi väljer inte alltid hur vi har det, men vi kan alltid välja hur vi tar det.” För mig är det valet viktigt och självklart. Att se det positiva. Att kunna se att i varje mörker finns det alltid ett litet ljus. Och genom att fokusera på det där lilla ljuset kan vi orka vidare!

Ja, det var dagens tankar från mig! Hoppas att ni har det bra och kom ihåg att ljuset och dagarna ökar lite varje dag, och innan vi vet ordet av så är våren här! 🙂

Kram till er, och njut av dagen!

Catharina

Livet blir sällan som man tänkt…

IMG_3573

Återigen har det gått lång tid sedan jag skrev något här på bloggen. Anledningen till att det har varit så sporadiskt är att det senaste 1.5 året har varit otroligt rörigt och allting har varit ovisst och flytande.

Ni som följer, och har följt mig ett tag, på FB, Instagram eller här på bloggen, vet att jag blev sjukskriven för Utmattningssyndrom år 2012, och jag är fortfarande inte frisk.

Jag brukar skriva ganska personligt, men kanske inte så privat. Den här gången blir det privat, så om du inte vill läsa om det så hoppa över det här inlägget. Jag skriver det därför att jag vet att jag inte är ensam om de situationerna som jag kommer att skriva om, och ibland behöver vi höra att andra har upplevt samma eller liknande situationer. Och att man överlever och kommer vidare! Även om det inte alltid känns så…

För de flesta människor är det nog så att livet sällan blir som man har tänkt sig. Om man nu hade tänkt att livet skulle vara på ett visst sätt. Och jag tror att de flesta av oss har eller har haft en bild, eller en grundplan, för livet. En del blir så som vi tänkt. Annat blir inte det. Det är helt enkelt mänskligt!

Det finns gånger i livet då ingenting av det jag tänkt eller planerat har fallit på plats. Hur mycket jag än ansträngde mig och försökte styra saker och ting att gå den väg jag hade tänkt mig. Just då kändes det oerhört frustrerande och jag har  varit både ledsen, besviken och arg många gånger när jag verkligen har velat något som inte gick min väg. Det har varit utbildningar, jobb, relationer……jag tror att ni kan känna igen er.

Oftast har de här situationerna lett till något annat – något som i slutänden blev lika bra eller bättre. Kanske är det så att när något inte blir som man tänkt sig så får man liksom inrätta sig efter hur det blev, och i mitt fall så har jag nog alltid haft lätt för att se att ”Nu blev det så här. Hur gör jag det bästa av den här situationen?” Det där med att se saker ur ett positivt perspektiv. Som inte alltid är så lätt……men som underlättar livet – som sällan blir som vi har tänkt!

Det senaste året har jag varit med om, och hamnat i flera situationer som jag aldrig hade kunnat drömma om att vara med om.

Jag har:

  • Blivit utförsäkrad från Försäkringskassan mot min läkares rekommendation (FK medger att jag är sjuk i utmattningssyndrom, men definitivt kan arbeta 100%)
  • Blivit uppsagd p.g.a. att jag har varit sjukskriven så länge.
  • Skrivit in mig på arbetsförmedlingen, som har gjort en utredning som visar att jag har ingen eller mycket låg arbetsförmåga.
  • Av ovanstående anledningar blivit tvungen att söka a-kassa och stå som öppet arbetssökande
  • Tack och lov har jag genom min arbetsgivare fått hjälp av Kyrkans Trygghetsråd med att komma tillbaka till yrkeslivet i någorlunda rimlig takt.

Det är en soppa av beslut och konsekvenser som jag inte har kunnat styra över, och som jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att försöka förhålla mig till situationen, som känns ganska absurd mellan varven: jag är för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att arbetsträna, men lagom ”nånting” för att vara öppet arbetssökande…… (sett ur FK’s och arbetsförmedlingens perspektiv.)

Naturligtvis vill jag komma igång och jobba! Jag tror inte att någon människa vill vara sjukskriven i tid och evinnerlighet – om man har ett val! Framför allt vill ingen vara sjuk i tid och evinnerlighet. Det är inget man väljer om man kan slippa. Det enda jag ber om är hjälp och möjlighet att komma igång i den takt min utmattade hjärna klarar av. Men nu är det inte så. Så jag får försöka göra det bästa av situationen och försöka göra det där på egen hand. Med hjälp av min coach från Trygghetsrådet.

Vart detta leder är det just nu ingen som vet. Allra minst jag. Vissa dagar misströstar jag – när tröttheten förlamar mig och jag inte kan göra så mycket för att mina ögon inte funkar, min hjärna inte orkar fokusera eller hålla koncentrationen uppe. När hjärnan inte klarar av ljud, och inte orkar med att möta människor. Dagar då hjärnan är som mos. Allt är som en dimma. Dagar då det enda jag kan göra är att vila. Genom att vara i trädgården, gå i skogen, sticka, sitta i soffan…..eller annat som får min hjärna att vila och återhämta sig.

Livet blir sällan som man tänkt

Andra dagar känner jag mig hoppfull om framtiden! Då känner jag  att det kommer att bli bra. Jag kommer att komma igång med något! Eftersom jag inte ska gå tillbaka till mitt gamla yrke i nuläget så måste jag också komma på vad jag vill, och klarar av att göra istället – utifrån de förutsättningar jag har nu. Och jag behöver hitta ett jobb som funkar!

Samtidigt är det en sorg att inte kunna göra det jag älskar att göra! Att få arbeta som präst. Att få möta människor i livets alla skeden. Att få fördjupa mig i samtal om livet och allt vad det innehåller. Att få dela människors största glädje och djupaste sorg. Att få arbeta i den organisation där jag har arbetat med olika arbetsuppgifter i drygt 30 år. Det är inte lätt att bara lämna och byta, när det man har gjort har varit roligt, meningsfullt, gett utmaningar och möten jag aldrig kommer att glömma. Ja, jag vet – jag kommer alltid att kunna komma tillbaka! Men just nu är det en sorg och en saknad som jag får leva med.

Så – oftast kan jag med glädje och spänning se fram emot vad som ska komma! Livet har som sagt lärt mig att ur svåra jobbiga situationer kommer ofta något bra. Och jag är övertygad om att det kommer att bli något bra av det här! Om jag får göra det i min takt. En takt som min hjärna orkar och klarar av.

Men jag tänker på alla som inte har möjlighet att få hjälp. Jag har haft människor omkring mig – kompetenta duktiga människor – som hjälper mig att driva processer som måste drivas, som hjälper mig och leder mig på min väg. Vägen genom utmattningen och alla de hinder som finns på vägen. Men alla som hamnar i den här situationen har inte möjlighet att få den hjälpen.

Jag hörde på radion för ett tag sedan att runt 45% av alla kvinnor som är sjukskrivna är sjukskrivna för just utmattningssyndrom. Och sjukskrivningar för utmattningssyndrom/utmattningsdepression ökar stadigt. Då funderar jag över hur man kan säga att någon är sjuk – men ändå frisk nog att jobba…… De som bestämmer sånt kan aldrig ha varit drabbade av utmattningssyndrom, eller någon annan svår sjukdom. För det är inte direkt så att man kan ”samla ihop sig och jobba, bara man vill”. När hjärnan är utmattad så går det inte längre att tänja på gränserna. Den som har hamnat i utmattningsgropen har hamnat där för att man allt för länge har tänjt på gränserna. Som när man spänner ett gummiband – det går till en viss gräns – sen går det av! Och då går det inte att spänna det mer.

Livet blir sällan som man tänkt

Under de här fem åren i utmattningsgropen hoppas jag att jag har lärt mig att spänna mitt gummiband lagom mycket. Spänna när jag orkar, och släppa när jag behöver paus och vila.

Det här är en kort resumé av 1,5 år. Men det slutar faktiskt inte här! Jag håller på att söka och försöka hitta nya vägar – på olika sätt. Men det kommer jag att berätta mer om i nästa inlägg!

Nu ska jag njuta av en härlig helg med min familj och en fantastisk vän!

Ha en skön helg, och var rädda om er! Livet är nu! Det går inte i repris! Så njut av det som är just nu!

Kramar Catharina ❤

Livet blir sällan som man tänkt

Om att ta ett steg i taget

Hej alla fina!

Det var väldigt väldigt länge sedan jag skrev något här! Man kan säga att under den här pausen har det både hänt en massa och inte hänt någonting alls….

Det har inte hänt mycket på hur-jag-mår-fronten. Tyvärr! Jag fortsätter med att försöka ta en stund i taget, ett steg i taget, och hoppas på att jag med små små steg blir bättre. Det händer säkert saker även om jag inte riktigt märker det, för att det sker med små små myrsteg! 

Allt som har hänt omkring mig får jag ta lite åt gången framöver! För att jag hoppas och jobbar på att komma igång med skrivandet igen! Att hösten ska bära med sig ny inspiration och skrivglädje!

Jag tänker förstås mycket på det här med att bli bättre, må bättre, bli frisk-are…. För så som jag var innan jag blev sjuk kommer jag aldrig att bli igen. Det är bara att acceptera. Men jag hoppas och tror förstås på att jag successivt fortfarande blir bättre än jag har varit, än vad jag är nu!

Mycket av sommaren har jag ägnat åt att sticka! Mer än vanligt! För att det ger mig ett lugn. För att min hjärna vilar då. För att jag tycker om att ha något i händerna samtidigt som tankarna är fria att flyga vart de vill! 

Mest har jag stickat strumpor! Ullstrumpor att ha till vintern! Istället för vanliga strumpor – som jag egentligen aldrig använder för att jag inte gillar strumpor! 

 

Ett av mina andra projekt – eller två egentligen – har varit en helt ljuvlig sjal! Den heter Gerbera, och mönstret är gjort av duktiga Linnea Ornstein. Garnet är det mjukaste ullgarn jag upplevt! Cheeky Merino Joy från Organic Knitters, som säljer garn som är producerat på ett sätt som är bra för såväl miljön och djuren som för oss människor! 
 Gerberasjal av Linnea Ornstein  
Gerberasjal, mönster av Linnea Ornstein Jag har aldrig stickat mönster på det sättet som i den här sjalen, och min första tanke var: det här är för invecklat! Men återigen har jag bevist för mig själv att ingenting är för svårt om man tar ett steg i taget! 

Jag tillhör ju dem som oftast vill ha koll på läget och på helheten. Jag vill ha överblick och veta hur saker ska se ut och bli innan jag sätter igång. Men de här fyra åren i utmattningsgropen har bl.a. lärt mig att ta ett steg i taget. Ibland bara ett halvt. Att inte ha koll, inte veta vart vägen bär…..eller hur mönstret kommer att se ut! 

När jag har stickat den här sjalen har det varit så tydligt att det blir ett mönster, jag kommer framåt, trots att, eller kanske tack vare, att jag bara gör en maska åt gången. Bara har fokus på just den maskan jag gör just nu, det varvet jag stickar på just nu! Jag måste inte veta hur helheten ska bli medan jag håller på med den enskilda maskan eller varvet! Det blir en sjal med mönster i slutänden! Utan att jag har helhetskoll redan från början! 

Jag försöker tänka så hela tiden. I allt som sker. ”Nu tar jag det som händer just nu. Sedan kommer nästa steg att komma och då tar jag det då. Jag behöver inte tänka på det innan jag är där, för jag kan ändå inte påverka det som ska hända innan jag kommit till den punkt då det händer.”

Så svårt – så nyttigt – så nödvändigt! För att komma vidare! För att kunna vila i det som är! För att kunna släppa stress och prestation! För att bli frisk-are! 

Så just nu är min sjal påminnelsen om att det händer saker även om jag bara kan se det som är just nu! Även när jag fokuserar på det som är just nu! Och släpper det som ligger framför mig!

Det önskar jag er också! Att kunna vila i nuet och ha tillit till att det som ligger framför oss kommer att bli bra! Utan att vi oroar oss eller grunnar sönder oss! Tillit!! ❤️

Jag hoppas att det här är en omstart på mitt skrivande här på bloggen, så att ni får se lite mer av mig framöver! 🙂 

Jag önskar er en skön lördagskväll!! Här och nu! Vila och tillit!! ❤️

Kramar Catharina ❤️

   
  solnedgång över Kulleryd 

#OrganicSummerKAL16 #organicknitters 

Då orden inte finns

Det finns stunder och perioder då orden inte finns, inte räcker till. Då inga ord kommer fram. Nu är en sådan stund. 

Jag väntar och väntar. Väntar på besked från FK om hur min framtid ska se ut. Vad som ska hända. Vad jag ska göra…..eller inte göra.

Att vänta utan att veta riktigt vad det är jag väntar på, och utan att veta hur länge jag ska vänta….. Det är som ett vakuum. Och jag tänker på alla människor som väntar. Väntar på sjukdomsbesked, på asylbesked, på besked som på olika sätt påverkar det fortsatta livet. Hur det tär. Hur det skapar ett vakuum i tiden och i en själv. 

Min väntan är inte alls av det värsta slaget. Det besked jag får kommer inte att vara ”hugget i sten”. Det kommer att kunna förändras över tid, beroende på hur frisk jag blir, beroende på möjligheter som kan komma i min väg. Men för många är det besked man väntar på ett definitivt besked. Som förändrar hela livet. 

Men oavsett vad man väntar på så är väntan ett svart hål. Som slukar energi. Ingen kan riktigt nå in. Själv når man inte ut. Det enda som bär är förståelse, kärlek, värme.

Men jag gör som jag alltid försöker göra; tar en stund i taget, en dag i taget, och försöker göra det bästa av det jag har! Jag njuter av solen som värmer! Av lille E som är som en underbar solstråle! Av vårblommorna, av min familj, av skogen, havet, ån……av allt det jag faktiskt har! Här och nu! 

Jag hoppas att du också kan njuta av ljuset som är på väg tillbaka, av knoppar som tittar upp, av det som gör livet härligt och som ger oss glädje och mening! 

Jag väntar och gör det bästa av det! Hittar ljuspunkterna, glädjen och vilar i att vara – just här, just nu! Men orden räcker inte till. Därför får ni också vänta lite! Tills jag har hittat dem igen – orden!! 

Kramar Catharina ❤️

”When we walk to the edge of all the light we have and take the step into the darkness of the unknown, we must belive that one of two things will happen…. There will be something solid for us to stand on or we will be taught to fly.”

Patrick Overton

   

vårtecken    
vid sjön 

Meningen med livet

The mening of life is just to be alive. It’s so plain and so obvious and so simple. And yet, everybody rushes around in a great panic as if it were necessery to achieve something beyond themselves.” 

Alan Watts

Meningen med livet är att leva! Leva här och nu! Där vi just nu befinner oss. Vi kan inte leva i det som har varit! Vi kan inte leva i det som ska komma. Vi kan bara leva livet här och nu! Så enkelt – och så svårt! 

Men vad är alternativet? Att vi missar det som är livet!

Kramar Catharina ❤️

morgondagg  

stensöta  det stora i det lilla 

Bildblogg

 ”Life is like the river, sometimes it sweeps you gently along and sometimes the rapids come out of nowhere.” 

Emma Smith

 
Som jag tidigare har skrivit så blir det inte så mycket här på bloggen just nu pga ett gigantiskt vägskäl i livet, som tar det mesta av min energi! Men jag vill ändå att ni ska veta att jag tänker på er, och jag saknar att jag inte har någon inspiration. 

Så därför kommer det ändå att bli lite inlägg här! Vissa dagar blir det lite tankar, och andra dagar kommer det att bli ungefär som ikväll: några ord och nån bild eller bilder! Till er – från mig! Med kärlek! ❤️

Kramar Catharina ❤️

Det finns dagar….

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Idag är en mental skitdag. Det är så det är ibland – livet. 

För det mesta ser jag saker ur ett positivt perspektiv, så såna här dagar får bara var som de är. Jag vet att imorgon är en ny dag och då kommer det är kännas på ett annat sätt. 

Just idag hade jag velat sitta på en sten vid havet och låta vinden och vågorna blåsa bort alla tankar! Men att sitta vid havet i ösregn är inte skönt särskilt länge! Så det blev underställ, träningskläder, mössa och vantar, och ett löppass i ösregn istället. Det hjälper nästan alltid mot mentala skitdagar! 

Och medan jag andas i takt med mina steg mot asfalten så tänker jag att bara jag kan ta ansvar för hur jag mår. Jag kan aldrig skylla mitt mående på någon annan. Aldrig göra någon annan ansvarig för att jag ska må bättre. Inte heller kräva att andra ska förstå. För ingen kan fullt ut veta och förstå hur det är att vara jag just nu. 

Precis som jag aldrig kan veta hur en annan människa mår och vad hon bär med sig. Det har jag ingen aning om. Därför måste vi vara försiktiga med hur vi hanterar människor omkring oss. Vi kan aldrig döma en annan människa för att hon eller han inte förstår, utan försöka mötas i respekt för varandras historia och bagage. 

Så var och en av oss har ansvar för hur vi själva mår. Vi kan inte alltid styra hur vi mår, eller det som händer i livet, men vi kan alltid välja hur vi hanterar det! 

Vi måste även möta oss själva med kärlek och respekt ~ de dagar då ingenting fungerar! ❤️ Inte döma oss själva för att det är som det är. För att vi mår som vi mår. Just nu är det som det är, och då är det okej. Då får det vara så. För det kommer inte att vara så för evigt! 

Sådana dagar är det viktigt för mig att försöka hitta det där lilla som hjälper mig igenom dagen, som får den att kännas lite mindre tung, som hjälper mig att hantera den. Som en kopp kaffe och en chokladbit. Som en hund i mitt knä. Som en runda i skogen. Som ett löppass i ösregn…… 

Var rädd om dig! Och visa dig själv extra mycket kärlek de dagar som är riktiga skitdagar! ❤️

Kramar Catharina 💕

 Vid havet  

Stormhav   

Livets mönster och en vante 

Mönsterstickade vantar 
För ca 4 år sedan började jag sticka ett par vantar. Fantastiskt vackra! Med mönsterstickning! Jag älskar mönsterstickning!! Att se mönstret växa fram och bilda vackra motiv i underbara färger!

Jag stickade 4-5 cm, sedan blev stickningen liggande. Jag var på väg mot utmattningsgropen, och min överstressade hjärna klarade inte av att hålla ihop mönsterstickningen, garn, strumpstickor….. Jag såg bara en vante med en massa mönster! Det blev helt enkelt ett allt för stort projekt. Som så mycket annat i mitt liv på vägen mot utmattningsgropen…. 

När hjärnan är sönderstressad så plockar man successivt bort saker för att orka och hinna. Fast det gör ingen som helst nytta i det läget, för hjärnan är redan så utmattad att den inte får någon extra vila av att saker plockas bort. För hjärnans förmåga att ta in signaler, skicka ut ordrar och se till att allt fungerar har redan överbelastats. 

Under de här åren när jag har varit sjukskriven har jag fortfarande stickat – för det är min avkoppling. Då behöver jag inte tänka, utan hjärnan kan vila medan händerna arbetar. Väldigt meditativt – om man tycker om att sticka förstås! 

Men jag har stickat enkla saker som vantar och raggsockor, virkat mormorsrutor. Sånt som jag kan göra utan att behöva tänka och ha så mycket koll. Det sitter i ryggmärgen. Men de där mönsterstickade vantarna har legat i korgen och lockat – men avskräckt. ”Nja…..det är en massa mönster och en massa maskor, två garn att hålla reda på, räkna och ha koll så att mönstret blir rätt”…..

Men för en vecka sedan plockade jag fram den påbörjade vanten. Hittade vart jag hade slutat, började lite smått att testa….och det funkade!! 

Häromdagen kom jag på varför det fungerar. För att jag stickar en rad åt gången! Det låter i och för sig väldigt logiskt! Men jag tänker så här; jag har fokuserat så mycket på hela mönstret. Tittat på mönstret och på stickningen och tänk att det där är en massa maskor i olika färger och jag kan inte hålla koll på så mycket på en gång. 

Men när jag stickar så följer jag en mönsterrad åt gången – förstås – och då blir det ointressant hur många rader jag ska göra, hur många maskor det är! Ointressant på just den raden hur mönstret ska se ut i slutänden. Jag tittar och stickar; en svart, en färgad, två svarta, en färgad…..osv. 

Jag måste inte ha koll på hela mönstret för att kunna sticka. Jag gör en maska, en rad åt gången. 

Ibland måste jag förstås stanna upp och titta bakåt för att se att det blir rätt, att jag är på rätt väg, se det vackra mönstret växa fram. Och ibland måste jag stanna upp och titta på det som ska komma, så att jag vet lite hur det ska bli! Men när jag väl stickar så behöver jag bara vara där jag är. Fokusera på just den maskan, den raden som jag är på. 

Ni som vet hur jag funkar fattar att jag tänker att så här är det även med livet! 

Vi är här och nu! Det som har varit kan vi inte förändra. Det som ska komma vet vi ännu inget om. Så vi kan bara fokusera på det vi har och gör just nu, just här! Ibland måste vi stanna upp för att se bakåt – hur det blev, att vi är på rätt väg. Ibland måste vi stanna upp och se framåt – vart vi är på väg, kan vi se något av det som ligger framför oss. Men när vi sedan fortsätter så måste vi fortsätta där vi är! 

Den här bilden gav mig styrka och tröst just nu! Jag är där jag är! Jag kan bara ta ett steg i taget. Jag kan bara ”sticka de maskor jag har precis framför mig” – jag kan bara hantera saker som ligger inom syn- och räckhåll för mig. Steg för steg. Ett i taget! 

Så nu när jag sitter med min vante och ser mönstret växa fram så tänker jag på att jag kan inte se mönstret förrän jag har stickat maskorna. Jag kan inte se vilket som ska bli mitt nästa steg förrän jag har tagit det som jag just nu är mitt i! Jag behöver inte veta hur nästa rad ser ut, hur hela mönstret ser ut, för det kommer att växa fram av sig självt, efterhand som jag stickar – rad för rad – steg för steg!

Jag behöver inte veta vad som ska hända sedan för det kommer att komma av sig själv. Just nu står jag här och behöver bara veta just det!

Så svårt – men så nödvändigt! Åter igen poppar ordet upp….tillit! Jag måste ha tillit till att livets mönster finns där! Det kommer att fortsätta växa fram efterhand som jag lever! 

Men vi kan bara leva här, där vi just nu är, och sätta den ena foten framför den andra, ett steg i taget, en maska åt gången! En svart, två färgade, två svarta, fyra färgade… En dag kommer vi att kunna se tillbaka och se helheten. Ett vackert mönster. En vante. Ett liv. Mitt liv! Ditt liv!

Change take time. It takes time for the seeds to begin growing within, time to understand and process, time for the growth to mature, and time for the old self to die and fall away.”

Låt livet får ta sin tid! Ett steg i taget! Bara så kan det mönster skapas som ditt liv målar! ❤️ 

Finaste fredagen till dig!! ❤️

Kramar Catharina 💕

 Köket i Gamla skolan