Ett högt pris

Det här skriver jag för att påminna er om att ta hand om er själva!! ❤️

Igår var det exakt sex år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. För fjärde gången på 11 år.

För att min kropp, hjärna och själ hade tagit fullständigt slut. Total utmattning, som ett resultat av många års ”bit ihop och kör vidare”! Ett resultat av många år utan att lyssna till min kropp, utan att låta hjärnan vila. Många år med totalkoll 24/7, för att få vardagen att fungera, för att bevisa att jag kunde, för att leva upp till de förväntningar som jag trodde att andra hade på mig, för att livet periodvis inte gav mig mycket val.

Alltför många år av ”Duktighetssyndrom” och ”kan-själv-syndrom”.

Jag förstår idag att jag var på väg mot utmattningsgropen under många år, utan att se och förstå.

Förra hösten fick jag veta att jag har ME/CFS. En neurologisk sjukdom med många fysiska och psykiska symptom och begränsningar.

ME utlöses oftast av en infektion, och i mitt fall säkert en kombination av svåra infektioner och utmattningssyndrom, som gjorde att min kropp redan var nedsatt av allt för många år av för hög stressnivå.

Jag kommer troligtvis aldrig att bli frisk, kanske något bättre, om jag kan hålla balansen på mitt mående, men aldrig frisk.

Utmattningen och ME’n har tvingat mig att leva livet i ett annat tempo. Idag är jag ganska hembunden, och måste planera allt jag gör för att inte krascha.

Och naturligtvis tänker jag ibland på att om jag hade tagit hand om mig själv bättre från början, lyssnat till kropp och knopp, så hade jag kanske, kanske, inte fått ME.

Det kan jag aldrig få något svar på, men jag kan fortsätta leva livet på ett sätt som åtminstone inte gör mig sämre.

Jag har fått lära mig att bryta gamla mönster och hitta nya förhållningssätt i livet.

Jag skriver detta för att påminna er alla om att vara rädda om er!

Det är aldrig värt det pris man får betala för att man ”biter ihop och kör vidare” när man egentligen inte orkar!

Du har bara ett liv, var rädd om det och om dig själv! Stanna upp, ta paus, be om hjälp, sänk ribban! ❤️

Ingen tackar dig för att du sliter ut dig! Och med facit på hand överlever bevisligen arbetsplatser utan oss ~ även om vi tänker och tror att vi måste jobba för annars funkar det inte på jobbet!

Men din familj och du själv behöver dig! Så var rädd om det liv du har, om dig själv och om dem du älskar!

Att bli frisk-are från utmattning tar lång tid, och när du väl har trillat ner i utmattningsgropen så kan du långsamt ta dig upp, men du kommer för alltid att balansera på kanten. Du kommer alltid att vara tvungen att hålla koll på signalerna, och du måste inse, och förändra, de mönster som ledde dig till utmattningsgropen.

Först när du vet var du har dina gränser, först när du förstår att du måste vara rädd om dig själv och ta hand om dig själv, kan du finnas för andra. Det är inte egoism – det är kärlek!

Börja idag ~ stanna upp, andas, be om hjälp, sänk ribban! Var rädd om dig själv! ❤️

Kramar till er! ❤️

/Catharina

Annonser

I stormens öga

Jag sitter här. I mitt halvfärdiga arbetsrum. Där allt det som gör mig kreativ finns – datorn, böckerna om trädgård, färgpennorna, symaskinen, tygerna, lite garn (för det mesta av garnet ligger i den-jättestora-hyllan-med-massor-av-fack som vi har i köket). Ute öser regnet ner över leriga åkrar, översvämmade ängar och skogen, som mest är en grå massa just nu. En grå, blöt dag. Och jag känner mig helt tillfreds. Lugn.

Jag funderar över hur jag kan känna så. Mitt liv är ganska rörigt – i väntan på besked från försäkringskassan om de ska godkänna min nya ansökan om sjukpenning, inga studier just nu för det får man inte hålla på med om man har a-kassa, ingen a-kassa för att jag väntar på FK, ingen arbetsträning för att jag ev är sjukskriven….. Och i slutänden så sjunker min SGI motsvarande vad jag studerar, eftersom studier som inte är CSN-berättigade inte är SGI-grundande…. Rätt rejält Moment 22.

Visst har jag haft ett par dagar av fullständigt energiutsläpp då jag har försökt lösa alla knutarna, hitta nya vägar, dolda vägar, se lösningar som kanske finns där någonstans. Men åren i utmattningsgropen (eller om det varit ME hela tiden…..ingen vet) har lärt mig att släppa snabbare. Före utmattningsgropen skulle jag ha ägnat varje vaken, och sovande, minut i flera veckor åt att grubbla, ha lite ångest, tänka, vrida och vända – och ta fullständigt slut i hjärnan. Numera vet jag att när det kommer ovälkomna besked så går det ett par dagar (och kanske nätter) åt att ta in det nya och försöka lösa det. Det är en gåva – och en förbannelse – att vara lösningsfokuserad….. Men efter de där dagarna så kan jag numera släppa och lägga tankarna på en mer rimlig nivå. Jag kan till och med låta bli att tänka och oroa mig, och bara vara där jag är. Det är nog den största lärdomen jag har gjort under de här senaste fem åren – att inse att jag inte kan lösa situationen NU. Jag måste vänta tills någon annan tar nästa steg, så att jag i min tur kan ta ett steg, åt ett eller annat håll.

Det har min fantastiska f.d. sjukgymnast lärt mig: ”Just nu är det så här. Det betyder inte att det kommer att vara så för evigt.” Det är så klokt! Och det har hjälpt mig så många gånger att få perspektiv på situationen jag befinner mig i.

Så just idag, just nu, sitter jag här vid datorn. Tittar ut på ösregnet. Och känner mig tillfreds. Det är en skön känsla. Att upptäcka att mitt i en storm, så kan jag befinna mig i stormens öga, där det är lugnt och stilla just för stunden. Då måste jag vila i det lugnet för att sedan orka kämpa vidare när stormen kastar sig över mig igen.

Idag känner jag mig extra glad och uppfylld efter en frukostfika tillsammans med arbetskamraterna på Pensionatet där jag arbetstränade i höstas! När man går hemma, inte är frisk, och inte orkar med så mycket socialt liv så behöver man mer än någonsin de där små korta stunderna med fina vänner som ger lite energi! Det är guld värt att de finns där och jag kan komma när jag orkar och låta bli om jag inte orkar – det spelar ingen roll för de finns där!

Eftersom vi inte har setts på ett tag så undrade de hur det är med mig. Och jag svarar som jag oftast gör när någon frågar; jag mår inte så bra, men jag har det bra.

Det är också en konst som jag är tacksam över att ha med mig. Att skilja på hur jag mår och hur jag har det. Det är inte alltid lätt, kanske inte alltid ens möjligt, men för mig är det oerhört viktigt! Jag mår inte särskilt bra, pga sjukdomen och pga situationen med Moment 22. Men jag lever samtidigt ett liv som i så mycket är det liv jag vill leva! Jag har en fantastisk familj – som ställer upp, vi kan skratta och gråta tillsammans, vi är galna och allvarliga tillsammans. Jag bor i vårt drömhus, på en plats som jag älskar! Och jag tänker; är det inte det som är viktigast i livet?

Det är klart att hälsan är viktig. Men jag tror att det är viktigt att se de olika bitarna i livet. Att kunna se att allt är inte bra, men det finns det som är bra och det kan göra att man orkar med det där som är jobbigt. ”Vi väljer inte alltid hur vi har det, men vi kan alltid välja hur vi tar det.” För mig är det valet viktigt och självklart. Att se det positiva. Att kunna se att i varje mörker finns det alltid ett litet ljus. Och genom att fokusera på det där lilla ljuset kan vi orka vidare!

Ja, det var dagens tankar från mig! Hoppas att ni har det bra och kom ihåg att ljuset och dagarna ökar lite varje dag, och innan vi vet ordet av så är våren här! 🙂

Kram till er, och njut av dagen!

Catharina

Livet blir sällan som man tänkt…

IMG_3573

Återigen har det gått lång tid sedan jag skrev något här på bloggen. Anledningen till att det har varit så sporadiskt är att det senaste 1.5 året har varit otroligt rörigt och allting har varit ovisst och flytande.

Ni som följer, och har följt mig ett tag, på FB, Instagram eller här på bloggen, vet att jag blev sjukskriven för Utmattningssyndrom år 2012, och jag är fortfarande inte frisk.

Jag brukar skriva ganska personligt, men kanske inte så privat. Den här gången blir det privat, så om du inte vill läsa om det så hoppa över det här inlägget. Jag skriver det därför att jag vet att jag inte är ensam om de situationerna som jag kommer att skriva om, och ibland behöver vi höra att andra har upplevt samma eller liknande situationer. Och att man överlever och kommer vidare! Även om det inte alltid känns så…

För de flesta människor är det nog så att livet sällan blir som man har tänkt sig. Om man nu hade tänkt att livet skulle vara på ett visst sätt. Och jag tror att de flesta av oss har eller har haft en bild, eller en grundplan, för livet. En del blir så som vi tänkt. Annat blir inte det. Det är helt enkelt mänskligt!

Det finns gånger i livet då ingenting av det jag tänkt eller planerat har fallit på plats. Hur mycket jag än ansträngde mig och försökte styra saker och ting att gå den väg jag hade tänkt mig. Just då kändes det oerhört frustrerande och jag har  varit både ledsen, besviken och arg många gånger när jag verkligen har velat något som inte gick min väg. Det har varit utbildningar, jobb, relationer……jag tror att ni kan känna igen er.

Oftast har de här situationerna lett till något annat – något som i slutänden blev lika bra eller bättre. Kanske är det så att när något inte blir som man tänkt sig så får man liksom inrätta sig efter hur det blev, och i mitt fall så har jag nog alltid haft lätt för att se att ”Nu blev det så här. Hur gör jag det bästa av den här situationen?” Det där med att se saker ur ett positivt perspektiv. Som inte alltid är så lätt……men som underlättar livet – som sällan blir som vi har tänkt!

Det senaste året har jag varit med om, och hamnat i flera situationer som jag aldrig hade kunnat drömma om att vara med om.

Jag har:

  • Blivit utförsäkrad från Försäkringskassan mot min läkares rekommendation (FK medger att jag är sjuk i utmattningssyndrom, men definitivt kan arbeta 100%)
  • Blivit uppsagd p.g.a. att jag har varit sjukskriven så länge.
  • Skrivit in mig på arbetsförmedlingen, som har gjort en utredning som visar att jag har ingen eller mycket låg arbetsförmåga.
  • Av ovanstående anledningar blivit tvungen att söka a-kassa och stå som öppet arbetssökande
  • Tack och lov har jag genom min arbetsgivare fått hjälp av Kyrkans Trygghetsråd med att komma tillbaka till yrkeslivet i någorlunda rimlig takt.

Det är en soppa av beslut och konsekvenser som jag inte har kunnat styra över, och som jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att försöka förhålla mig till situationen, som känns ganska absurd mellan varven: jag är för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att arbetsträna, men lagom ”nånting” för att vara öppet arbetssökande…… (sett ur FK’s och arbetsförmedlingens perspektiv.)

Naturligtvis vill jag komma igång och jobba! Jag tror inte att någon människa vill vara sjukskriven i tid och evinnerlighet – om man har ett val! Framför allt vill ingen vara sjuk i tid och evinnerlighet. Det är inget man väljer om man kan slippa. Det enda jag ber om är hjälp och möjlighet att komma igång i den takt min utmattade hjärna klarar av. Men nu är det inte så. Så jag får försöka göra det bästa av situationen och försöka göra det där på egen hand. Med hjälp av min coach från Trygghetsrådet.

Vart detta leder är det just nu ingen som vet. Allra minst jag. Vissa dagar misströstar jag – när tröttheten förlamar mig och jag inte kan göra så mycket för att mina ögon inte funkar, min hjärna inte orkar fokusera eller hålla koncentrationen uppe. När hjärnan inte klarar av ljud, och inte orkar med att möta människor. Dagar då hjärnan är som mos. Allt är som en dimma. Dagar då det enda jag kan göra är att vila. Genom att vara i trädgården, gå i skogen, sticka, sitta i soffan…..eller annat som får min hjärna att vila och återhämta sig.

Livet blir sällan som man tänkt

Andra dagar känner jag mig hoppfull om framtiden! Då känner jag  att det kommer att bli bra. Jag kommer att komma igång med något! Eftersom jag inte ska gå tillbaka till mitt gamla yrke i nuläget så måste jag också komma på vad jag vill, och klarar av att göra istället – utifrån de förutsättningar jag har nu. Och jag behöver hitta ett jobb som funkar!

Samtidigt är det en sorg att inte kunna göra det jag älskar att göra! Att få arbeta som präst. Att få möta människor i livets alla skeden. Att få fördjupa mig i samtal om livet och allt vad det innehåller. Att få dela människors största glädje och djupaste sorg. Att få arbeta i den organisation där jag har arbetat med olika arbetsuppgifter i drygt 30 år. Det är inte lätt att bara lämna och byta, när det man har gjort har varit roligt, meningsfullt, gett utmaningar och möten jag aldrig kommer att glömma. Ja, jag vet – jag kommer alltid att kunna komma tillbaka! Men just nu är det en sorg och en saknad som jag får leva med.

Så – oftast kan jag med glädje och spänning se fram emot vad som ska komma! Livet har som sagt lärt mig att ur svåra jobbiga situationer kommer ofta något bra. Och jag är övertygad om att det kommer att bli något bra av det här! Om jag får göra det i min takt. En takt som min hjärna orkar och klarar av.

Men jag tänker på alla som inte har möjlighet att få hjälp. Jag har haft människor omkring mig – kompetenta duktiga människor – som hjälper mig att driva processer som måste drivas, som hjälper mig och leder mig på min väg. Vägen genom utmattningen och alla de hinder som finns på vägen. Men alla som hamnar i den här situationen har inte möjlighet att få den hjälpen.

Jag hörde på radion för ett tag sedan att runt 45% av alla kvinnor som är sjukskrivna är sjukskrivna för just utmattningssyndrom. Och sjukskrivningar för utmattningssyndrom/utmattningsdepression ökar stadigt. Då funderar jag över hur man kan säga att någon är sjuk – men ändå frisk nog att jobba…… De som bestämmer sånt kan aldrig ha varit drabbade av utmattningssyndrom, eller någon annan svår sjukdom. För det är inte direkt så att man kan ”samla ihop sig och jobba, bara man vill”. När hjärnan är utmattad så går det inte längre att tänja på gränserna. Den som har hamnat i utmattningsgropen har hamnat där för att man allt för länge har tänjt på gränserna. Som när man spänner ett gummiband – det går till en viss gräns – sen går det av! Och då går det inte att spänna det mer.

Livet blir sällan som man tänkt

Under de här fem åren i utmattningsgropen hoppas jag att jag har lärt mig att spänna mitt gummiband lagom mycket. Spänna när jag orkar, och släppa när jag behöver paus och vila.

Det här är en kort resumé av 1,5 år. Men det slutar faktiskt inte här! Jag håller på att söka och försöka hitta nya vägar – på olika sätt. Men det kommer jag att berätta mer om i nästa inlägg!

Nu ska jag njuta av en härlig helg med min familj och en fantastisk vän!

Ha en skön helg, och var rädda om er! Livet är nu! Det går inte i repris! Så njut av det som är just nu!

Kramar Catharina ❤

Livet blir sällan som man tänkt

Att vänta

Att vänta kan vara en lycka eller en frustration. Det beror helt och hållet på vad vi väntar på. Att vänta på något härligt, roligt, spännande kan vara just härligt, roligt och spännande! För att vi vet att något bra ligger framför oss! Väntetiden är en del av helhetsupplevelsen!

Att vänta på något som vi inte vet hur det kommer att påverka vårt liv, på något som vi inte själva kan påverka, som vi inte kan säga ja eller nej till – är frustrerande, tärande, upptar våra tankar och dränker lätt allt annat. Det är som ett vacuum där vi tvingas stanna tills någon annan ger besked på hur vi ska gå vidare, vad som kommer att hända.

För ett år sedan skrev jag:

”Jag väntar och gör det bästa av det! Hittar ljuspunkterna, glädjen och vilar i att vara – just här, just nu! Men orden räcker inte till. Därför får ni också vänta lite! Tills jag har hittat dem igen – orden!!”

Då väntade jag på en utredning av mitt mående. Varför jag inte kom framåt i tillfrisknandet. Varför jag inte kom upp i tid i arbetsträningen. Idag – ett år senare – väntar jag fortfarande på utredning (en annan utredning förstås) och beslut som inte ligger i min hand.

Året som gick var ett år av väntan – på utredningar, på beslut, på ytterligare beslut, på resultat av beslut som tagits och som ledde till nya beslut, nya utredningar. En ständigt vacuum där jag inte kunde påverka det som hände. Det var flera dörrar som stängdes, och inte särskilt många som öppnades. Början på det här året går i samma spår, och jag vet inte riktigt hur det kommer att bli framöver…..för jag väntar fortfarande på beslut som någon annan måste ta!

Att vänta, och inte själv kunna styra de beslut som tas kring ens person och liv, är frustrerande oavsett man är frisk eller sjuk. Men så länge man är frisk så kan man alltid välja att ta andra vägar. Man kan välja att säga upp sig, bryta upp, göra något nytt, något annat. Det kan man till viss del när man inte är frisk också, men man har färre alternativa vägar, om ens någon, att gå vidare på. Att försöka bli frisk och hela tiden leva i väntandets vacuum gör ingen människa friskare!

Då – för ett år sedan – tappade jag orden och inspirationen att skriva. Idag håller jag långsamt på att arbeta mig tillbaka till det som är, och alltid har varit, mitt starkaste och viktigaste redskap – orden! Att få uttrycka tankar och känslor i ord. Ge dem liv och klä dem i bilder som förmedlar något av det jag känner och upplever till andra! Min förhoppning har alltid varit att mina ord kan betyda något för någon annan! Att det jag upplever, och hur jag tänker kring det, kan hjälpa någon som kanske känner igen sig! Det är fortfarande min ambition!

Jag hoppas att trots att jag inte har skrivit på så länge så finns det någon kvar där ute som vill läsa mina tankar och ord. Att jag får ge några ord och tankar som ni kan ta med er på vägen vidare i livet! För mina ord betyder ingenting om de inte har en mottagare – och det hoppas jag att ni vill vara!

Det här året och de processer som jag har levt med, och som jag till viss del fortfarande befinner mig i, har varit som en lååååång höst och vinter. Men vi vet ju alla att höst och vinter inte varar för evigt! Oavsett hurdan hösten och vintern har varit så kommer ljuset allltid, om än långsamt, tillbaka! Och livet återvänder till naturen! Snart kommer små skira blad att spricka ut på bokarna bakom vårt hus, och snart lyster stigen vid ån av en grön och vit matta av vitsippor! Det är så det är! Ingenting kan ändra på det! Och vad ger mer hopp än den vetskapen?!

Inte ens i livet kan det vara ständig höst och vinter. Det kommer en vår och en sommar. Ibland bara glimtvis. Ibland när vi minst anar det. Eller så har vi inte riktigt kunnat se de små tecken som tyder på att det blir ljusare, det vänder, det kommer att bli varmare och skönare och lättare att leva!

Även om mitt 2016 var ett galet drygt år så vet ni som känner mig att jag aldrig är kvar i höst- och vinterkänsla särskilt länge! Livet har lärt mig att se de små ljuspunkterna även den gråaste dag. Nu har livet dessutom lärt mig (jag kan ju känna att jag kanske inte hade behövt trilla ner i utmattningsgropen för att lära mig det……men vad vet jag!) att ta ett steg i taget. Just nu kan jag inte påverka något av det som ligger framför mig. Det enda jag kan påverka är just denna stunden, som jag har just nu. Alltså gör jag det bästa av den! Även om det ”bara” innebär att jag dricker mitt kaffe, med en hund och en stickning i knäet. Allt annat får jag ta steg för steg, stund för stund.

Det är det enda vi kan göra! Så just nu är jag nöjd med att jag har skrivit till er här på bloggen! För första gången på mycket mycket längre. Min ambition är att fortsätta! Låta orden komma och dela dem med er. I den takt det går! Hoppas att ni vill vara med mig på den här resan – den resan som vi alla delar – den resan som är livet!

Kramar Catharina

”When we walk to the edge of all the light we have and take the step into the darkness of the unknown, we must belive that one of two things will happen…. There will be something solid for us to stand on or we will be taught to fly.”

Patrick Overton

Livets ljuspunkter

Den svåra balansen

Den svåra balansen när man har en utmattad hjärna – eller annan kronisk sjukdom som gör att hjärnan blir lite överbelastad – är inte att välja mellan det som är roligt och det som är tråkigt, mellan det som ger energi och  det som tar energi. För allt tar energi – roligt som tråkigt! 

Balansen handlar om att välja vad jag ska göra och inte göra. Vad jag kan lägga den lilla energin jag har på. Naturligtvis vill jag göra saker som är roliga, för att de får mig att må bra, även om jag blir trött av dem. Men ibland finns det ju saker man måste göra – typ gå till doktorn, åka med sina barn någonstans, handla mat…. Det är ju inte alltid någon annan som kan göra det, även om man försöker att lämna över så mycket som möjligt för att lägga energin på att bli frisk istället för att den bara ska flöda ut i ingenstans! De gångerna måste jag inse att jag inte orkar mer än just det.

Balansen handlar om att lära sig att göra lagom lite. Det är svårt! För när man har hamnat i utmattningsgropen så är man ofta en människa som för det mesta har gjort för mycket! Aldrig riktig lagom mycket. Och när man väl är där i gropen så ska man plötsligt lära sig att göra lagom lite! Lära sig att det inte går att göra två saker på en dag. Lära sig att prioritera hårt! Det är inte lätt! Kanske tar det resten livet att lära sig det…..

Men jag övar! Gör en sak i taget. En sak per dag. Så olikt mig. Men jag fattar. Jag måste lära mig om jag ska bli frisk! Och om jag vill låta bli att trilla i gropen igen! Och det vill jag ju – låta bli alltså! 

Att jag fattar betyder inte att det alltid funkar! Det är skillnad på insikt och acceptans….. Insikt – jag vet hur jag måste göra för att må bra, bli bättre. Acceptans – jag gör det jag vet att jag måste göra för att må bra, bli bättre. 

Jodå…..jag övar! Hela tiden! På att hålla balansen! Prioritera, lyssna på kroppen och hjärnan, och…..göra det som jag behöver just för tillfället! Det kan vara att säga nej till något jag verkligen vill. Det kan vara att inse att idag räcker inte orken till mer än att stiga upp, äta frukost….och andas. Då är det så det måste vara. Trots att jag vill så mycket, önskar så mycket. Men det får bli en annan dag. Sedan….

Att hålla balansen…..kanske tar det ett liv att lära. Men jag har ju resten av livet på mig att öva! För vad kan vara viktigare än att må bra? Just nu finns det egentligen bara en sak jag önskar av livet -att få fungera igen! Inte så som jag fungerade innan, utan att få fungera så att jag mår bra, får vara frisk och kan göra det som är viktigt för mig! Att jag kan hålla balansen! Resten av livet! 
Hur gör du för att hålla balansen? Kom ihåg att prioritera det! 💕

Kramar Catharina ❤️ 

   

   

Tyst och stilla

Hej alla fina!! 

Som ni kanske har märkt är det lite tyst och stilla här på bloggen just nu. Jag är mitt i en utredning av hur jag mår och fungerar, och det tar en massa energi och rör till det i huvudet – mer än vanligt! 

Så det blir ingen energi och inspiration över till skrivandet. Det är en sorg i sig – eftersom skrivandet är det som har fungerat hyfsat bra, och som hjälper mig att sortera alla tankar som snurrar runt i huvudet. Men då är det så här det är just nu! Och jag kan inte göra så mycket åt det! Jag kommer att komma igång igen, men tills dess får det vara lite stiltje här! 

Många tankar och kramar till er! 

/Catharina ❤️

 vinterhav  

Ljus i vintermörkret  Tulpankärlek 

Livets mönster och en vante 

Mönsterstickade vantar 
För ca 4 år sedan började jag sticka ett par vantar. Fantastiskt vackra! Med mönsterstickning! Jag älskar mönsterstickning!! Att se mönstret växa fram och bilda vackra motiv i underbara färger!

Jag stickade 4-5 cm, sedan blev stickningen liggande. Jag var på väg mot utmattningsgropen, och min överstressade hjärna klarade inte av att hålla ihop mönsterstickningen, garn, strumpstickor….. Jag såg bara en vante med en massa mönster! Det blev helt enkelt ett allt för stort projekt. Som så mycket annat i mitt liv på vägen mot utmattningsgropen…. 

När hjärnan är sönderstressad så plockar man successivt bort saker för att orka och hinna. Fast det gör ingen som helst nytta i det läget, för hjärnan är redan så utmattad att den inte får någon extra vila av att saker plockas bort. För hjärnans förmåga att ta in signaler, skicka ut ordrar och se till att allt fungerar har redan överbelastats. 

Under de här åren när jag har varit sjukskriven har jag fortfarande stickat – för det är min avkoppling. Då behöver jag inte tänka, utan hjärnan kan vila medan händerna arbetar. Väldigt meditativt – om man tycker om att sticka förstås! 

Men jag har stickat enkla saker som vantar och raggsockor, virkat mormorsrutor. Sånt som jag kan göra utan att behöva tänka och ha så mycket koll. Det sitter i ryggmärgen. Men de där mönsterstickade vantarna har legat i korgen och lockat – men avskräckt. ”Nja…..det är en massa mönster och en massa maskor, två garn att hålla reda på, räkna och ha koll så att mönstret blir rätt”…..

Men för en vecka sedan plockade jag fram den påbörjade vanten. Hittade vart jag hade slutat, började lite smått att testa….och det funkade!! 

Häromdagen kom jag på varför det fungerar. För att jag stickar en rad åt gången! Det låter i och för sig väldigt logiskt! Men jag tänker så här; jag har fokuserat så mycket på hela mönstret. Tittat på mönstret och på stickningen och tänk att det där är en massa maskor i olika färger och jag kan inte hålla koll på så mycket på en gång. 

Men när jag stickar så följer jag en mönsterrad åt gången – förstås – och då blir det ointressant hur många rader jag ska göra, hur många maskor det är! Ointressant på just den raden hur mönstret ska se ut i slutänden. Jag tittar och stickar; en svart, en färgad, två svarta, en färgad…..osv. 

Jag måste inte ha koll på hela mönstret för att kunna sticka. Jag gör en maska, en rad åt gången. 

Ibland måste jag förstås stanna upp och titta bakåt för att se att det blir rätt, att jag är på rätt väg, se det vackra mönstret växa fram. Och ibland måste jag stanna upp och titta på det som ska komma, så att jag vet lite hur det ska bli! Men när jag väl stickar så behöver jag bara vara där jag är. Fokusera på just den maskan, den raden som jag är på. 

Ni som vet hur jag funkar fattar att jag tänker att så här är det även med livet! 

Vi är här och nu! Det som har varit kan vi inte förändra. Det som ska komma vet vi ännu inget om. Så vi kan bara fokusera på det vi har och gör just nu, just här! Ibland måste vi stanna upp för att se bakåt – hur det blev, att vi är på rätt väg. Ibland måste vi stanna upp och se framåt – vart vi är på väg, kan vi se något av det som ligger framför oss. Men när vi sedan fortsätter så måste vi fortsätta där vi är! 

Den här bilden gav mig styrka och tröst just nu! Jag är där jag är! Jag kan bara ta ett steg i taget. Jag kan bara ”sticka de maskor jag har precis framför mig” – jag kan bara hantera saker som ligger inom syn- och räckhåll för mig. Steg för steg. Ett i taget! 

Så nu när jag sitter med min vante och ser mönstret växa fram så tänker jag på att jag kan inte se mönstret förrän jag har stickat maskorna. Jag kan inte se vilket som ska bli mitt nästa steg förrän jag har tagit det som jag just nu är mitt i! Jag behöver inte veta hur nästa rad ser ut, hur hela mönstret ser ut, för det kommer att växa fram av sig självt, efterhand som jag stickar – rad för rad – steg för steg!

Jag behöver inte veta vad som ska hända sedan för det kommer att komma av sig själv. Just nu står jag här och behöver bara veta just det!

Så svårt – men så nödvändigt! Åter igen poppar ordet upp….tillit! Jag måste ha tillit till att livets mönster finns där! Det kommer att fortsätta växa fram efterhand som jag lever! 

Men vi kan bara leva här, där vi just nu är, och sätta den ena foten framför den andra, ett steg i taget, en maska åt gången! En svart, två färgade, två svarta, fyra färgade… En dag kommer vi att kunna se tillbaka och se helheten. Ett vackert mönster. En vante. Ett liv. Mitt liv! Ditt liv!

Change take time. It takes time for the seeds to begin growing within, time to understand and process, time for the growth to mature, and time for the old self to die and fall away.”

Låt livet får ta sin tid! Ett steg i taget! Bara så kan det mönster skapas som ditt liv målar! ❤️ 

Finaste fredagen till dig!! ❤️

Kramar Catharina 💕

 Köket i Gamla skolan  

   

Om en krasch och en galet vacker vinterdag

Vi sov gott med raggsockor, tjocktröjor och filtar i natt, och i morse hade temperaturen nästan kommit upp i det normala! 

Vi vaknade till en sagolikt vacker morgon, med strålande sol och klarblå himmel! Frosten glittrade som tusen diamanter i solen! 

Jag vaknade till en krasch. Men det visste jag ju om. Allt har sitt pris, och mitt pris för några dagar iväg med familjen är minst lika många dagars krasch. Inget jag kan göra något åt. Det är bara att välja – och ibland väljer jag att göra det jag vill men inte orkar, och betalar sedan priset. Det är så det är – just nu. Så ser mitt liv ut – än så länge. 

Just idag gör det mig ledsen. För att jag vill orka. För att jag vill kunna umgås med folk, åka iväg, göra saker, jobba….. Utan att bli dränerad! Många gånger kan jag säga det jag brukar säga sådana här dagar; ”Det är så det är just nu. Det betyder inte att det kommer att vara så för evigt!” 

Men just idag kan jag inte det. Just idag blir jag bara ledsen och utled på min utmattade hjärna, på den förgångade utmattningsgropen och på hela situationen. Men då får det väl vara så då. Då får det vara en sådan dag idag.

Istället gläds jag över vår runda till havet! Solen som värmde lite! De galet vackra färgerna som blir när klarblå vinterhimmel möter vinterhav! Det låg en tunn ishinna i vikarna, och på klipporna var det gnistrande is! 

Hade det inte varit för att man nästan fryser fingrarna av sig när man fotograferar i -8 grader kyla så hade jag kunnat ta hur mycket bilder som helst idag! Jag älskar den värld som jag kan fånga med kameran!! Och det som inte går att fånga med kameran är det som är vackrast och mest magiskt! Det njuter jag av utan kamera!

Följ med mig till havet! 

 Stigen genom skogen  

Vinter vid havet

Jag tröttnar aldrig på den här vyn!

  Vinterhav  
Vinter vid badplatsen  Vinterhav 
Nu ska jag gå ut och se om jag kan fånga den otroligt vackra himlen! Vi har alltid så galet vackra solnedgångar när det är klart väder! Sedan ska jag ägna resten av kvällen åt att ligga på soffan!

Ha en skön kväll fina du! ❤️ 

Kramar Catharina 💕

 Vinter vid bryggan  

Svan på vinterhav  Svanar 

Om vardagar och ensamhet 

Idag är det vardag igen. Första riktiga vardagen på 3 veckor. För det är inte som vanlig vardag när det är lov, helgerna avlöser varandra och D är mer ledig än på jobbet! 

Det är superhärligt att vara lediga tillsammans! Ta dagarna som de kommer, umgås med familj och vänner, bo i pyjamasen, gå långa promenader och fika nästan hela tiden! Vi behöver sådan perioder. När det inte är en massa som ska göras, stress och scheman och tider att passa. För att vila! För att vara tillsammans! 

Men det är väldigt skönt när det blir vardag igen! När allt återgår till rutiner och ordning! 

Jag älskar att vara tillsammans med min familj! Att ha stora barn och kunna umgås och bara vara tillsammans! Men jag har också ett väldigt stort behov av lugn och ro. Av att få vara ensam med mig själv. Av att ha tyst omkring mig. Av att få vara bara med mina tankar. 

Det har jag alltid haft. Fast det har jag inte alltid prioriterat. Det har inte alltid varit riktigt okej att stänga dörren, att dra sig undan, att åka iväg själv. Det är ju svårare när man har små barn, men det är också något som har uppfattats som lite konstigt. 

Under de åren jag var själv med barnen så passade jag med jämna mellanrum på att åka iväg till en stuga i skogen – ensam. Många tyckte att det var konstigt. För mig handlade det om mental överlevnad! Att ha små barn är slitigt på många sätt. Att vara ensamstående med små barn är ännu mer slitigt och tröttande. Att vara ensamstående med små barn, varav ett av barnen behöver mer stöd i skolan, i vardagen, i livet pga ADHD – dränerar en periodvis. 

Så att vara i tystnaden och stillheten i stugan i skogen var mitt sätt att vila, ladda, återhämta mig! Idag är barnen stora och livet enklare på många sätt, men jag har forfarande behovet av att få vara ensam med jämna mellanrum! Jag behöver inte längre åka iväg – för när J och D är iväg på dagarna har jag huset för mig själv, och det räcker! 

Behovet att vara ensam, i tystnad och lugn, har ökat igen sedan jag fick utmattningssyndrom. Min hjärna klarar inte så mycket ljud, inryck och impulser längre. Så därför är det så skönt nu när det är vardag igen, och jag kan vara bara med mig själv under dagarna!

Men det är klart att det också finns en sorg i det. Jag har alltid längtat efter att börja jobba efter en längre ledighet! Sett fram emot en ny termin! Möten med nya människor! Nya kreativa idéer och aktiviteter och samarbete med inspirerande arbetskamrater! 

Längtan finns fortfarande. Sorgen ligger i att inte orka. Att hjärnan är så slut efter att jag har varit med familjen och några få vänner under julledigheten, att jag måste stänga ute omvärlden ett tag för att återhämta mig. För att låta hjärnan vila. Det blir som en krock i mig – längtan efter att få gå till jobbet och längtan efter att få vara ensam. 

Men nu är det som det är och det kan jag inte förändra! Inte här och nu i alla fall! Så jag sitter här i tystnaden! Det enda som hörs är knastret från kaminen och mina stickor som klirrar mot varann. Tyst och stilla. Det kommer att ta ett tag att hämta hem igen. Ett tag innan bruset i huvudet klingar av och blir stilla. Då får det ta den tiden – jag har lärt mig att vänta.

Häromdagen hittade jag de här: 

Tankar om livet

  • Gör upp med ditt förflutna så att det inte förstör ditt liv där du befinner dig just nu
  • Vad andra tänker om dig är inte ditt problem
  • Tiden läker nästan alla sår – ge det tid
  • Jämför inte ditt liv med andras, och döm inte andra. Du vet ingenting om hur deras resa ser ut
  • Sluta tänka så mycket. Det är okej att inte ha alla svar. De kommer att komma till dig när du minst anar det
  • Ingen är ansvarig för din lycka – utom du själv
  • Le! Du äger inte alla problem i världen 

Så dem tar jag med mig och grunnar på lite då och då – mellan maskorna!

Hoppas att din vecka börjar bra, och att du kan känna att en ny härlig termin ligger framför dig! Nu blir det ljusare och ljusare för varje dag, och innan vi vet ordet av så är det vår igen! Njut av varje stund – för just den här stunden är bara just nu – och gör det bästa av den! ❤️

Kramar Catharina 💕

 I köket i vår gamla skola  

kamin Westbo Classic  Bräkneån 

Så var det tisdag…

En alldeles vanlig tisdag – bortsett från att jag ligger och hostar i soffan, i en förkylning som är en liten aning manlig! 😉 Nåja, få människor dör av förkylning så jag ska troligtvis överleva den här gången också! 

  
En vanlig tisdag i mitt liv ser just nu ut som alla andra dagar. Eftersom jag inte arbetstränar för tillfället pga en läkarutredning så ser alla dagar ganska lika ut. Det finns de som i obetänksamhet (hoppas jag) utbrister; ”vad skönt att vara hemma så länge! Vad mycket man skulle få gjort!”

Ja, om jag var frisk och någon sa att jag fick tre års ledigt! Då skulle jag fått väldigt mycket gjort! Men grejen med utmattningssyndrom är ju att man är just – utmattad. Inte trött. Inte ”jag-går-och-vilar-så-blir-jag-lite-piggare-trött”. Nej, utmattad! Som ”jag-dör-om-jag-inte-lägger-mig-ner-just-exakt-nu-trött! En fullständigt förlamande trötthet. Då får man inte mycket gjort kan jag säga! Och ofta kommer jag inte heller ihåg vad det var jag hade tänkt göra, för att hjärnan tappade bort tanken i samma sekund som jag tänkte den.

Nåja, nu har jag till viss del vant mig vid hur jag mår (om man nu kan det…) och vid att det finns de som faktiskt definitivt inte förstår skillnaden mellan att vara urtrött och att vara utmattad. Det är så det är. 

Men det dryga är att inte riktigt orka ha ett socialt liv. Att träffa andra människor ger energi – fast när man är utmattad så tar det mer energi än vad det ger. Ibland är det värt det, men inte alltid. Och förmågan att orka möta människor har minskats från kanske ett 100-tal/vecka till 5-6/vecka….. Det är ju inte så många när man har familj! Då är ju kvoten fylld liksom!

Det sociala livet är ändå så viktigt! Det är i mötet med andra människor som vi utvecklas, som vi får spelga oss själva, de vi är och de vi vill vara. Det är i mötet med andra som vi kan pröva och förändra våra egna ramar och perspektiv, som vi kan få ge och ta emot vänskap, gemenskap, kärlek. Vi är beroende av andra människor för att leva, för att känna oss levande. Behövda. Sedda. Bekräftade. Viktiga. 

Nu har jag en familj som ger mig en massa av allt det där! Men vi behöver också gå utanför våra egna zoner för att inte stanna upp och stagnera som människor. Så just nu tänker jag mycket på dem som inte har någon familj. Som inte har någon nära vän eller bekanta eller arbetskamrater. På dem som ständigt lever ensamma och kanske inte har någon att prata med under hela veckan…… Kanske möter jag honom eller henne i affären, i bankomatkön, på stationen…. 

Jag tänker att det minsta jag kan göra är att ge ett vänligt ord, ett leende. Att se, och bekräfta att jag har sett dig! För det är i varandras ögon som vi blir till, som vi blir sedda, som vi får bekräftat att vi finns till och betyder något, om så bara för en liten liten stund. 

”Ingen människa är en ö” skrev John Donne redan på 1600-talet. Och det är så sant! Vi behöver varandra. Vi behöver bygga broar. Vi behöver varandra – oavsett hur livet ser ut!

För min del så vet jag att det där kommer att förändras med tiden. Efterhand som jag blir piggare, och hittar nya vägar och strukturer som funkar utifrån hur jag mår! Men jag vill ge oss alla den uppgiften att se varandra! Att vara broar till de människor som kanske ingen annan ser! ❤️

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.” 

John Donne 

Att ge betyder oftast att vi också får ta emot. Att se någon i ögonen betyder att vi också blir sedda! 

Kramar Catharina ❤️

 Höstskog  

Vinterbäck  Vinterskärgård