Ett högt pris

Det här skriver jag för att påminna er om att ta hand om er själva!! ❤️

Igår var det exakt sex år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. För fjärde gången på 11 år.

För att min kropp, hjärna och själ hade tagit fullständigt slut. Total utmattning, som ett resultat av många års ”bit ihop och kör vidare”! Ett resultat av många år utan att lyssna till min kropp, utan att låta hjärnan vila. Många år med totalkoll 24/7, för att få vardagen att fungera, för att bevisa att jag kunde, för att leva upp till de förväntningar som jag trodde att andra hade på mig, för att livet periodvis inte gav mig mycket val.

Alltför många år av ”Duktighetssyndrom” och ”kan-själv-syndrom”.

Jag förstår idag att jag var på väg mot utmattningsgropen under många år, utan att se och förstå.

Förra hösten fick jag veta att jag har ME/CFS. En neurologisk sjukdom med många fysiska och psykiska symptom och begränsningar.

ME utlöses oftast av en infektion, och i mitt fall säkert en kombination av svåra infektioner och utmattningssyndrom, som gjorde att min kropp redan var nedsatt av allt för många år av för hög stressnivå.

Jag kommer troligtvis aldrig att bli frisk, kanske något bättre, om jag kan hålla balansen på mitt mående, men aldrig frisk.

Utmattningen och ME’n har tvingat mig att leva livet i ett annat tempo. Idag är jag ganska hembunden, och måste planera allt jag gör för att inte krascha.

Och naturligtvis tänker jag ibland på att om jag hade tagit hand om mig själv bättre från början, lyssnat till kropp och knopp, så hade jag kanske, kanske, inte fått ME.

Det kan jag aldrig få något svar på, men jag kan fortsätta leva livet på ett sätt som åtminstone inte gör mig sämre.

Jag har fått lära mig att bryta gamla mönster och hitta nya förhållningssätt i livet.

Jag skriver detta för att påminna er alla om att vara rädda om er!

Det är aldrig värt det pris man får betala för att man ”biter ihop och kör vidare” när man egentligen inte orkar!

Du har bara ett liv, var rädd om det och om dig själv! Stanna upp, ta paus, be om hjälp, sänk ribban! ❤️

Ingen tackar dig för att du sliter ut dig! Och med facit på hand överlever bevisligen arbetsplatser utan oss ~ även om vi tänker och tror att vi måste jobba för annars funkar det inte på jobbet!

Men din familj och du själv behöver dig! Så var rädd om det liv du har, om dig själv och om dem du älskar!

Att bli frisk-are från utmattning tar lång tid, och när du väl har trillat ner i utmattningsgropen så kan du långsamt ta dig upp, men du kommer för alltid att balansera på kanten. Du kommer alltid att vara tvungen att hålla koll på signalerna, och du måste inse, och förändra, de mönster som ledde dig till utmattningsgropen.

Först när du vet var du har dina gränser, först när du förstår att du måste vara rädd om dig själv och ta hand om dig själv, kan du finnas för andra. Det är inte egoism – det är kärlek!

Börja idag ~ stanna upp, andas, be om hjälp, sänk ribban! Var rädd om dig själv! ❤️

Kramar till er! ❤️

/Catharina

Kunskap och förståelse

Kunskap är den viktigaste källan till förståelse.

På senaste tiden har det varit mycket fokus i media på ME och ME-sjukas situation.

Det är så bra! Och så viktigt!

Eftersom allt för många vet allt för lite om sjukdomen och hur det är att leva med ME. Framför allt vet många som arbetar inom olika instanser i samhället där man möter ME-drabbade, alldeles för lite. Det enda sättet att få bättre vård är just ökad kunskap!

Även för alla som lever med ME, eller andra sjukdomar, handlar det om att ha kunskap för att kunna bli bättre, inte bli sämre, för att kunna hantera sitt liv och sitt mående på ett bra sätt.

Många med ME hade inte behövt vara så sjuka om vården hade haft kunskap om sjukdomen, hur man hanterar den för att ”hålla balansen” och inte bli sämre.

Det finns ingen bot, eller behandling, som gör en frisk. Men när man har kunskapen om hur sjukdomen fungerar kan man hantera den så att försämringen kan bromsas upp. Gå lite långsammare.

2012 blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom för fjärde gången på 11 år. Men kanske var det ME redan då.

Som gjorde att jag var sämre för varje gång jag blev sjukskriven. För att jag ständigt pressade kropp och hjärna över gränserna för vad de orkade. Ignorerade signalerna.

Hade jag vetat då, vad jag vet i dag, så hade jag troligtvis varit bättre nu, kunnat hindra den nedåtgående spiralen, haft färre symptom och kanske varit igång och jobbat. Den kunskapen hade varken vården, eller jag.

Istället fortsätter man att tänja på gränserna – för att vi är lärda, och övade, hela livet, att inte låta bli att försöka, att tänja, prova lite till.

Självklart ska en aldrig ge upp!

Men ibland måste man komma till insikt och acceptans om vad som är nödvändigt för att må bra. Bättre.

När man har ME är det som är nödvändigt för att må bättre att lära sig att inte tänja på sina gränser. Man får aldrig ge upp – men ”hålla sig inom gränserna” för vad man orkar.

Kunskap är den viktigaste källan för förståelse.

För andras situation. För en själv.

Var rädd om dig! ♥️ Lyssna till din kropp. Din hjärna. Och din själ!

Vi har bara ett liv. Prioritera det som är viktigt för just dig! ♥️

Artikel om ME från Må Bra hittar du här

Kram Catharina ♥️

I stormens öga

Jag sitter här. I mitt halvfärdiga arbetsrum. Där allt det som gör mig kreativ finns – datorn, böckerna om trädgård, färgpennorna, symaskinen, tygerna, lite garn (för det mesta av garnet ligger i den-jättestora-hyllan-med-massor-av-fack som vi har i köket). Ute öser regnet ner över leriga åkrar, översvämmade ängar och skogen, som mest är en grå massa just nu. En grå, blöt dag. Och jag känner mig helt tillfreds. Lugn.

Jag funderar över hur jag kan känna så. Mitt liv är ganska rörigt – i väntan på besked från försäkringskassan om de ska godkänna min nya ansökan om sjukpenning, inga studier just nu för det får man inte hålla på med om man har a-kassa, ingen a-kassa för att jag väntar på FK, ingen arbetsträning för att jag ev är sjukskriven….. Och i slutänden så sjunker min SGI motsvarande vad jag studerar, eftersom studier som inte är CSN-berättigade inte är SGI-grundande…. Rätt rejält Moment 22.

Visst har jag haft ett par dagar av fullständigt energiutsläpp då jag har försökt lösa alla knutarna, hitta nya vägar, dolda vägar, se lösningar som kanske finns där någonstans. Men åren i utmattningsgropen (eller om det varit ME hela tiden…..ingen vet) har lärt mig att släppa snabbare. Före utmattningsgropen skulle jag ha ägnat varje vaken, och sovande, minut i flera veckor åt att grubbla, ha lite ångest, tänka, vrida och vända – och ta fullständigt slut i hjärnan. Numera vet jag att när det kommer ovälkomna besked så går det ett par dagar (och kanske nätter) åt att ta in det nya och försöka lösa det. Det är en gåva – och en förbannelse – att vara lösningsfokuserad….. Men efter de där dagarna så kan jag numera släppa och lägga tankarna på en mer rimlig nivå. Jag kan till och med låta bli att tänka och oroa mig, och bara vara där jag är. Det är nog den största lärdomen jag har gjort under de här senaste fem åren – att inse att jag inte kan lösa situationen NU. Jag måste vänta tills någon annan tar nästa steg, så att jag i min tur kan ta ett steg, åt ett eller annat håll.

Det har min fantastiska f.d. sjukgymnast lärt mig: ”Just nu är det så här. Det betyder inte att det kommer att vara så för evigt.” Det är så klokt! Och det har hjälpt mig så många gånger att få perspektiv på situationen jag befinner mig i.

Så just idag, just nu, sitter jag här vid datorn. Tittar ut på ösregnet. Och känner mig tillfreds. Det är en skön känsla. Att upptäcka att mitt i en storm, så kan jag befinna mig i stormens öga, där det är lugnt och stilla just för stunden. Då måste jag vila i det lugnet för att sedan orka kämpa vidare när stormen kastar sig över mig igen.

Idag känner jag mig extra glad och uppfylld efter en frukostfika tillsammans med arbetskamraterna på Pensionatet där jag arbetstränade i höstas! När man går hemma, inte är frisk, och inte orkar med så mycket socialt liv så behöver man mer än någonsin de där små korta stunderna med fina vänner som ger lite energi! Det är guld värt att de finns där och jag kan komma när jag orkar och låta bli om jag inte orkar – det spelar ingen roll för de finns där!

Eftersom vi inte har setts på ett tag så undrade de hur det är med mig. Och jag svarar som jag oftast gör när någon frågar; jag mår inte så bra, men jag har det bra.

Det är också en konst som jag är tacksam över att ha med mig. Att skilja på hur jag mår och hur jag har det. Det är inte alltid lätt, kanske inte alltid ens möjligt, men för mig är det oerhört viktigt! Jag mår inte särskilt bra, pga sjukdomen och pga situationen med Moment 22. Men jag lever samtidigt ett liv som i så mycket är det liv jag vill leva! Jag har en fantastisk familj – som ställer upp, vi kan skratta och gråta tillsammans, vi är galna och allvarliga tillsammans. Jag bor i vårt drömhus, på en plats som jag älskar! Och jag tänker; är det inte det som är viktigast i livet?

Det är klart att hälsan är viktig. Men jag tror att det är viktigt att se de olika bitarna i livet. Att kunna se att allt är inte bra, men det finns det som är bra och det kan göra att man orkar med det där som är jobbigt. ”Vi väljer inte alltid hur vi har det, men vi kan alltid välja hur vi tar det.” För mig är det valet viktigt och självklart. Att se det positiva. Att kunna se att i varje mörker finns det alltid ett litet ljus. Och genom att fokusera på det där lilla ljuset kan vi orka vidare!

Ja, det var dagens tankar från mig! Hoppas att ni har det bra och kom ihåg att ljuset och dagarna ökar lite varje dag, och innan vi vet ordet av så är våren här! 🙂

Kram till er, och njut av dagen!

Catharina

Livet blir sällan som man tänkt…. del II

Efter min lilla resumé av det senaste 1,5 året lovade jag att berätta om vad som hände sen…

I samband med att jag blev uppsagd fick jag kontakt med en coach på Kyrkans Trygghetsråd. En fantastisk kvinna som peppade mig och hjälpte mig att fundera kring vad jag ville framöver. Varje gång vi hade träffats så kände jag mig oerhört fylld av hopp och med tusen tankar och idéer i huvudet!

Efter några månaders funderande, vändande och vridande utkristalliserade sig två områden som jag är intresserad av, och som jag skulle kunna tänka mig en framtid inom; det ena var inredning (typ färg, form, material, tapeter…..) och det andra var trädgård. Av olika anledningar blev det slutligen trädgårdsinriktningen som ”vann”. Kanske för att det är där jag känner mig mest tillfreds – i trädgården. Där hämtar jag kraft, där kan jag släppa allt annat och vara i det jag håller på med just för tillfället. Och samtidigt får jag använda och utveckla min kreativitet eftersom vår trädgård är under uppbyggnad och vi hela tiden har nya planer och tankar kring hur vi vill att den ska se ut och hur vi vill använda den.

Så i september började jag läsa den första kursen på en Trädgårdsarkitektutbildning. Jag läser 25%, på distans, helt i min egen takt, vilket betyder att när jag har bra dagar flyter det på och när jag har dåliga dagar kan jag omprioritera studierna. Det passar min trötta hjärna väldigt bra!

Vad det kommer att bli i slutänden är det ingen som vet, men mitt mål är att kunna läsa hela utbildningen under några år framöver. Men vart det landar, det får framtiden utvisa.

Ungefär samtidigt som jag började studera, började jag arbetsträna 6 tim/vecka på ett Pensionat här i närheten. Det har varit fantastiskt skönt att få komma hemifrån ett par gånger i veckan, träffa människor i lagom dos (vi har varit tre som jobbar där) och göra något meningsfullt! Rent energimässigt har 6-7 tim/vecka funkat relativt bra, men det tar mer energi än en frisk person kan föreställa sig!

För tillfället har jag paus i arbetsträningen, och lägger den energi jag har på studierna.

Men som jag tidigare konstaterat, och som vi alla vet, så blir det sällan som man tänkt….

Det är nu fem år sedan jag gick hem från jobbet, sjukskriven för utmattningssyndrom. Det första året sov jag mest. Steg upp, gick med hundarna (det var tack vare dem som jag överhuvudtaget kom ur sängen de flesta morgnar – för jag visste att jag var tvungen att ta ut dem.) åt frukost och gick och la mig och sov igen. De två följande åren blev jag långsamt, mycket långsamt, successivt bättre – orkade lite lite mer, kom ihåg lite mer, kunde koncentrera mig något bättre o.s.v. Men för ca. två år sen stannade kurvan upp. Tröttheten, koncentrationen, huvudvärken, värken, minnet…… det ligger på ungefär samma nivå – med bättre och sämre dagar. När jag har gjort något; varit i stan, träffat människor, arbetstränat, städat….så ökar alla symptom markant och jag får ”betala” med några dagars ”krasch”.

Så för ett par veckor sedan var jag på en utredning för ME/CFS – som i dagligt tal ofta kallas för ”kroniskt trötthetssyndrom”. Och fick besked om att det är det jag har. Inte utmattningssyndrom. Skillnaden mellan dem är att i utmattningssyndrom blir man bättre, och kan så småningom återgå till arbete – i olika utsträckning för olika människor förstås. När man har utmattningssyndrom ska man ”tänja på gränserna” lite och lite för att komma tillbaka, och man uppmanas att träna och motionera för att bli frisk-are. Det ska man inte göra när man har ME. En annan skillnad är att vid ME får man influensaliknande symptom, och alla symptom blir sämre vid fysisk och psykisk ansträngning. Det går alltså varken att vila eller träna sig frisk från ME/CFS.

ME/CFS är en neurologisk sjukdom, med många olika symptom (som i mycket är de samma som vid utmattningssyndrom, men även andra symptom). Konstant trötthet är ett av symptomen. Därför är det väldigt missvisande att kalla ME för kroniskt trötthetssyndrom. Det är som att säga att någon med cancer är sjuk i illamående. Konstant utmattande trötthet är ett av många symptom vid ME.

Man vet inte riktigt vad sjukdomen beror på, men det finns störningar i hjärna och ryggmärg, i hormonsystemet och i imunförsvaret. För många har insjuknandet börjat med en virusinfektion, men det finns också risk att de som har drabbats av utmattningssyndrom, och inte blir återställda, insjuknar i ME eftersom stress försämrar immunförsvarets förmåga att hantera infektioner.

ME står för Myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit är en inflammation i hjärna och ryggmärg. CFS betyder Cronic Fatigue Syndrom, som betyder kroniskt trötthetssyndrom.

På ett sätt var det skönt att få diagnosen, eftersom jag har känt ett tag att jag inte kommer vidare – ”vad gör jag för fel?” – typ. Människor runtomkring mig som har utmattningssyndrom kommer igång med jobb i större eller mindre utsträckning, och jag kommer ingen vart. Så det bekräftade väl en vag känsla av att det var något som inte stämde.

På ett annat sätt känns det ju lite jobbigt att tänka om – innan har jag hela tiden tänkt ”det kommer att bli bättre”, ”när jag blir bättre…” osv. Och nu måste jag landa i insikten att jag inte kommer att bli bättre!  Jag kommer att ha bra och dåliga perioder, men det kommer inte att bli bättre på sikt. Stundvis kan det få till och med en sådan optimist som mig att deppa ihop en liten stund!

Det här kommer inte att göra någon större skillnad i mitt sätt att förhålla mig till livet och allt vad det innehåller. Jag har redan övat mig i fem år på att sätta gränser, lyssna på min kropp och min hjärna, ta en sak i taget, säga nej när jag inte orkar, vila, ta paus, göra saker när jag orkar, försöka acceptera att jag vill mer än jag orkar, och så vidare….. Så kommer jag att få fortsätta tänka och leva.

Skillnaden blir i tankarna inför framtidens arbete och arbetssituation. Hur mycket kommer jag att kunna jobba? Med vad kommer jag att kunna jobba? Vad händer med de % som jag inte kommer att kunna jobba, om försäkringskassan fortsätter att hävda att jag har 100% arbetsförmåga? Det är många frågor, och inte särskilt många svar!

Så jag gör som jag alltid gör; fortsätter tänka positivt! Det kommer att lösa sig! På ett eller annat sätt! Just nu måste jag jobba på att hitta min ”nivå” i den här nya situationen, med den här nya diagnosen, och sen får jag utgå därifrån när jag går vidare! De som vet mer om ME, och de som lever med det, säger att man ska aldrig göra mer än 70% av vad man tror att man orkar….. Inte alltid helt lätt att avgöra var den nivån ligger! Särskilt inte när man förr har gjort 150% som normalnivå!

Undertiden som jag försöker lära mig att leva med dessa nya förutsättningar så fortsätter jag plugga på min trädgårdsutbildning! Gläds åt de dagar när kreativiteten finns där, och vilar de dagarna då energinivån är höjd med tårna!

Vad gäller träning så ska man undvika pulshöjande träning….. Men jag kommer att fortsätta med Gun-Exträningen så längre min kropp tycker att det är okej. Återigen handlar det om att hitta en nivå som fungerar och så hålla mig där. Det är inte direkt läge att ”levla upp” nivån utan hålla den jämn!

Och den allra bästa avkopplingen för hjärnan har jag på tisdagskvällarna, då jag går på Kundalini Yoga! Då vilar hjärnan och musklerna får sträcka ut! Så det har jag gjort ikväll! Bästa på hela veckan! ❤️

Hoppas att ni orkade läsa hela detta långa inlägg! Var rädda om er! Den enda stunden i livet vi verkligen kan påverka är den som är nu! Så ta vara på varje stund du får och njut av den! ❤️

Kram Catharina

Livet blir sällan som man tänkt…

Återigen har det gått lång tid sedan jag skrev något här på bloggen. Anledningen till att det har varit så sporadiskt är att det senaste 1.5 året har varit otroligt rörigt och allting har varit ovisst och flytande.

Ni som följer, och har följt mig ett tag, på FB, Instagram eller här på bloggen, vet att jag blev sjukskriven för Utmattningssyndrom år 2012, och jag är fortfarande inte frisk.

Jag brukar skriva ganska personligt, men kanske inte så privat. Den här gången blir det privat, så om du inte vill läsa om det så hoppa över det här inlägget. Jag skriver det därför att jag vet att jag inte är ensam om de situationerna som jag kommer att skriva om, och ibland behöver vi höra att andra har upplevt samma eller liknande situationer. Och att man överlever och kommer vidare! Även om det inte alltid känns så…

För de flesta människor är det nog så att livet sällan blir som man har tänkt sig. Om man nu hade tänkt att livet skulle vara på ett visst sätt. Och jag tror att de flesta av oss har eller har haft en bild, eller en grundplan, för livet. En del blir så som vi tänkt. Annat blir inte det. Det är helt enkelt mänskligt!

Det finns gånger i livet då ingenting av det jag tänkt eller planerat har fallit på plats. Hur mycket jag än ansträngde mig och försökte styra saker och ting att gå den väg jag hade tänkt mig. Just då kändes det oerhört frustrerande och jag har  varit både ledsen, besviken och arg många gånger när jag verkligen har velat något som inte gick min väg. Det har varit utbildningar, jobb, relationer……jag tror att ni kan känna igen er.

Oftast har de här situationerna lett till något annat – något som i slutänden blev lika bra eller bättre. Kanske är det så att när något inte blir som man tänkt sig så får man liksom inrätta sig efter hur det blev, och i mitt fall så har jag nog alltid haft lätt för att se att ”Nu blev det så här. Hur gör jag det bästa av den här situationen?” Det där med att se saker ur ett positivt perspektiv. Som inte alltid är så lätt……men som underlättar livet – som sällan blir som vi har tänkt!

Det senaste året har jag varit med om, och hamnat i flera situationer som jag aldrig hade kunnat drömma om att vara med om.

Jag har:

• Blivit utförsäkrad från Försäkringskassan mot min läkares rekommendation (FK medger att jag är sjuk i utmattningssyndrom, men definitivt kan arbeta 100%)
• Blivit uppsagd p.g.a. att jag har varit sjukskriven så länge.
• Skrivit in mig på arbetsförmedlingen, som har gjort en utredning som visar att jag har ingen eller mycket låg arbetsförmåga.
• Av ovanstående anledningar blivit tvungen att söka a-kassa och stå som öppet arbetssökande
• Tack och lov har jag genom min arbetsgivare fått hjälp av Kyrkans Trygghetsråd med att komma tillbaka till yrkeslivet i någorlunda rimlig takt.

Det är en soppa av beslut och konsekvenser som jag inte har kunnat styra över, och som jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att försöka förhålla mig till situationen, som känns ganska absurd mellan varven: jag är för frisk för att vara sjukskriven, för sjuk för att arbetsträna, men lagom ”nånting” för att vara öppet arbetssökande…… (sett ur FK’s och arbetsförmedlingens perspektiv.)

Naturligtvis vill jag komma igång och jobba! Jag tror inte att någon människa vill vara sjukskriven i tid och evinnerlighet – om man har ett val! Framför allt vill ingen vara sjuk i tid och evinnerlighet. Det är inget man väljer om man kan slippa. Det enda jag ber om är hjälp och möjlighet att komma igång i den takt min utmattade hjärna klarar av. Men nu är det inte så. Så jag får försöka göra det bästa av situationen och försöka göra det där på egen hand. Med hjälp av min coach från Trygghetsrådet.

Vart detta leder är det just nu ingen som vet. Allra minst jag. Vissa dagar misströstar jag – när tröttheten förlamar mig och jag inte kan göra så mycket för att mina ögon inte funkar, min hjärna inte orkar fokusera eller hålla koncentrationen uppe. När hjärnan inte klarar av ljud, och inte orkar med att möta människor. Dagar då hjärnan är som mos. Allt är som en dimma. Dagar då det enda jag kan göra är att vila. Genom att vara i trädgården, gå i skogen, sticka, sitta i soffan…..eller annat som får min hjärna att vila och återhämta sig.

Andra dagar känner jag mig hoppfull om framtiden! Då känner jag  att det kommer att bli bra. Jag kommer att komma igång med något! Eftersom jag inte ska gå tillbaka till mitt gamla yrke i nuläget så måste jag också komma på vad jag vill, och klarar av att göra istället – utifrån de förutsättningar jag har nu. Och jag behöver hitta ett jobb som funkar!

Samtidigt är det en sorg att inte kunna göra det jag älskar att göra! Att få arbeta som präst. Att få möta människor i livets alla skeden. Att få fördjupa mig i samtal om livet och allt vad det innehåller. Att få dela människors största glädje och djupaste sorg. Att få arbeta i den organisation där jag har arbetat med olika arbetsuppgifter i drygt 30 år. Det är inte lätt att bara lämna och byta, när det man har gjort har varit roligt, meningsfullt, gett utmaningar och möten jag aldrig kommer att glömma. Ja, jag vet – jag kommer alltid att kunna komma tillbaka! Men just nu är det en sorg och en saknad som jag får leva med.

Så – oftast kan jag med glädje och spänning se fram emot vad som ska komma! Livet har som sagt lärt mig att ur svåra jobbiga situationer kommer ofta något bra. Och jag är övertygad om att det kommer att bli något bra av det här! Om jag får göra det i min takt. En takt som min hjärna orkar och klarar av.

Men jag tänker på alla som inte har möjlighet att få hjälp. Jag har haft människor omkring mig – kompetenta duktiga människor – som hjälper mig att driva processer som måste drivas, som hjälper mig och leder mig på min väg. Vägen genom utmattningen och alla de hinder som finns på vägen. Men alla som hamnar i den här situationen har inte möjlighet att få den hjälpen.

Jag hörde på radion för ett tag sedan att runt 45% av alla kvinnor som är sjukskrivna är sjukskrivna för just utmattningssyndrom. Och sjukskrivningar för utmattningssyndrom/utmattningsdepression ökar stadigt. Då funderar jag över hur man kan säga att någon är sjuk – men ändå frisk nog att jobba…… De som bestämmer sånt kan aldrig ha varit drabbade av utmattningssyndrom, eller någon annan svår sjukdom. För det är inte direkt så att man kan ”samla ihop sig och jobba, bara man vill”. När hjärnan är utmattad så går det inte längre att tänja på gränserna. Den som har hamnat i utmattningsgropen har hamnat där för att man allt för länge har tänjt på gränserna. Som när man spänner ett gummiband – det går till en viss gräns – sen går det av! Och då går det inte att spänna det mer.

Under de här fem åren i utmattningsgropen hoppas jag att jag har lärt mig att spänna mitt gummiband lagom mycket. Spänna när jag orkar, och släppa när jag behöver paus och vila.

Det här är en kort resumé av 1,5 år. Men det slutar faktiskt inte här! Jag håller på att söka och försöka hitta nya vägar – på olika sätt. Men det kommer jag att berätta mer om i nästa inlägg!

Nu ska jag njuta av en härlig helg med min familj och en fantastisk vän!

Ha en skön helg, och var rädda om er! Livet är nu! Det går inte i repris! Så njut av det som är just nu!

Kramar Catharina ❤

Ommöblering och en fast grund att stå på

Foto: David Myhrborg Sundström

Idag är en sådan dag som jag tror att alla som har eller har haft utmattningssyndrom kan känna igen; när det känns som om hjärnan har upphört att existera i sin fasta form, och istället har omvandlats till någon flytande, trög dimma. Det blir så när en gör för mycket flera dagar i rad. Det som när man var frisk skulle ha varit rena semesterdagarna – åka till stan med svärdotter och barnbarn, åka och köpa födelsedagspresent, ha nära och kära på besök – blir för den utmattade hjärnan lika påfrestande som att jobba flera dygn i sträck!

Så idag är det tystnad och stickning som gäller! Vila och återhämtning! Något som alla människor nog borde bli bättre på. Att stanna upp. Att planera in vila och återhämtning i kalendern. Att stryka ett sträck för tider och dagar då en gör sånt som ger energi och låter hjärnan vila! Hade vi alla varit bättre på det så hade färre människor hamnat i utmattningsgropen….

Men nu är det som det är i min hjärna, så då är det bara att anpassa dagen, dagarna, som kommer efter det! Och på tal om anpassning, så möblerade vi om igårkväll!

När Hugo (en av hundarna) tog vägen över soffryggen för att komma ut i hallen så bekräftade han det jag har känt ett tag – att soffan inte stod bra där den stod. Den har stått med ryggen mot halldörren, och det kändes som att den stoppade upp flödet i rummet. Man gick (i känslan) rakt in i soffan. Så sofforna flyttades runt! Vårt vardagsrum/kök/matrum är på 80kvm, så det finns ju en del yta och rymd för möbler och ommöbleringar! Nu står sofforna så som de stod från allra första början, när vi flyttade ner efter den stora renoveringen av skolsalarna. Kanske är det så att det mesta går i cirklar på något sätt. Om man möblerar om några gånger så kommer man kanske till sist tillbaka till där man började…..

Är det inte lite så i livet överhuvudtaget? Att en del saker går i cirklar. Jag tänker ibland att när man växer upp får man med sig en massa röster och åsikter om hur man bör vara, vem man bör vara, hur man ska tänka, vad man ska göra…. Ibland är det lätt att tappa bort sig själv bland alla de där rösterna och åsikterna. Framför allt när man är ung och kanske väldigt mottaglig för andras åsikter.

Det kan komma en dag då man upptäcker att det man gör, den man är, de val man gjort, kanske inte alltid var ens egna. En dag då man börjar undra vart ens tankar, åsikter, känslor om vem man är och vad man gör, tog vägen. En dag då man måste börja lyssna till sin egen röst, sin egen vilja! Hitta den man är, den väg man vill gå, inte den person och den väg man trodde att man förväntades vara och gå.

Då kanske man behöver sluta cirkeln. Gå tillbaka till det som var från början. Den man var, det man ville. Naturligtvis förändras vi alla med livet, åren och de erfarenheter vi får med oss, men jag tror att någonstans inom oss finns den där kärnan alltid kvar – den vi är, den vi är tänkta att vara, den vi skapades till att vara! Det tror jag är bland det viktigaste man kan göra i livet; hitta tillbaka till sig själv! Vara sig själv! Först när jag är ärlig mot mig själv, är den jag vill vara, kan jag landa i den jag är! Grundad i den jag är!

Som att jämföra att stå på sand i vattenbrynet – där sanden alltid rör sig under fötterna och man aldrig står riktigt stabilt. Med att stå på en klippa i vattenbrynet – där marken är fast under fötterna, och det är du själv som väljer om du ska röra dig eller inte! För att känna sig trygg behöver man ha fast mark att stå på! I livet behöver vi också fast mark att stå på! En känsla av trygghet, av att veta vem vi är. Våga stå för den vi är, och det vi tänker! Sen kan man alltid ändra sig. Man kan behöva ”möblera om” lite ibland! Beroende på hur livet ser ut, vart vägarna för oss och vilka erfarenheter vi får med oss. Men i grunden behöver vi vara de vi verkligen är! Våga vara oss själva!

Detta på tal om att möblera om! 🙂  Tidigare i mitt liv möblerade jag om väldigt väldigt ofta. Så här i efterhand tänker jag att det stod för något annat. Att jag inte riktigt var den jag ville vara, där jag ville vara. Jag sökte förändring, men istället för att söka det jag saknade, förändra det som inte kändes bra, så möblerade jag om…… Numera möblerar jag om ganska sällan. Och då beror det på att jag vill ha det annorlunda i rummet – inte i mitt liv! För idag vet jag mer vem jag är, vad jag står för, och är trygg i det! Sedan vet man ju aldrig vart vägarna i livet för en – men det är mest bara spännande! Nu när grunden är stabil!

Nu ska jag återgå till tystnad och stickning, och kanske lite mer kaffe! Önskar er en fin dag! Var rädda om er! Planera in tid för vila och återhämtning, och våga vara den du är!

Kram Catharina

 

Vårt drömhem

Det är en väldigt underlig känsla att slå upp en av våra favorittidningar, Drömhem & Trädgård, och se vårt eget hus och hem! 

Även om vi visste att det skulle komma ett reportage någon gång under våren och sommaren så är det ändå lite overkligt! Det är liksom andras hem man tittar på, och inspireras av, i inredningstidningarna! 

Foto: Carina Olander

Det var förra året vid den här tiden som Anna Truelsen, stylist, och Carina Olander, fotograf, var här hos oss och fotade och pratade om vårt hus, vårt hem och renoveringen. En härlig dag då vi fick följa deras arbete på nära håll. Jag tycker det är så intressant att se andra yrken och få följa människor i deras arbete. Ju mer man vet om hur andra jobbar, och hur det går till, desto mer kan man förstå vilket arbete som ligger bakom. 

Resultatet av den dagen fjol kan ni se i bild och text i senaste numret av Drömhem & Trädgård. (Nr 6/2017) Man kan också kika in på Annas blogg, My Lovely Things, där bilderna finns! 

Idag har vi sommarväder! Så nu ska jag fortsätta njuta av solen och värmen, och sticka lite på ett par nya sockor – till vinterns sockförråd! 

Önskar er en härlig helg!

Kram Catharina 💕

En helt vanlig måndag

Hoppas att ni har haft en lika vacker helg som vi har haft här i Kulleryd. Det blev en heldag med våra minihjärtan i lördags och långrunda med hundarna och älsklingen i söndags! 

Just nu är det underbart att leta vårtecken! Det känns som om varje lite snödroppe och vintergäck delar med sig av sin energi och vårglädje! I vår trädgård finns det tyvärr inte så värst mycket växter kvar sen förr. Den delen av trädgården där man odlade och hade skolträdgård har vuxit igen och består till stor del av förvuxna buskar och sly. Lite snödroppar och en och annan krokus (som rådjuren genast äter upp…) kommer upp, men annars är det dåligt med blommor. Trädgården runt Röda skolan (som vi bor i) var skolgård, så där fanns kanske inte så mycket blommande växter. Vi fyller på efterhand, men det tar ju lång tid att bygga en trädgård. Längre än att bygga ett hus! 

Å andra sidan är ju planeringen och planteringen en stor del av nöjet med trädgården! 

I en fårhagen inte långt från oss växer ett helt hav av snödroppar! Så ljuvliga! Så de bjuder jag er på idag! (Och en liten krokus!)

Önskar er en härligt vårdag, och en fin måndag!

Kramar Catharina 

Stolt att vara kvinna

”Jag är stolt att vara kvinna, jag är stolt att va´ den jag är, Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är.”

Internationella kvinnodagen 2018….

Bara det att skriva 2018, och veta att behovet att kämpa för kvinnors rättigheter – till sina kroppar, till lika värde, till att vara jämlikar med männen, till sina liv – fortfarande finns. Och just nu kanske återigen är större än på flera år. Med makthavare i vår värld som ser det som sin rätt att kränka kvinnor, att misshandla kvinnor, förtrycka kvinnor. Det är lätt att tappa hoppet om förändring.

Ändå slutar vi inte att kämpa! Vi fåraldrig sluta kämpa – för människors lika värde, lika rättigheter! Den dagen vi slutar kämpa har vi också sagt ja till orättvisor, kränkningar, misshandel.

Jag skulle önska att vi kunde få en värld där vi i första hand är människor. Inte kön. Där kompetens bedöms utifrån vem du är som person – inte vilket kön du har. Där vardagsuppgifter görs av den som är bäst på just den uppgiften – inte av den som av tradition och kultur har det kön som man anser bör utföra vissa uppgifter. En värld där alla männskor – kvinnor och män – fick göra det de är bra på. Vara den de är. Där alla fick vara människor – inte kön, inte ägodelar.

I den del av världen där jag, och många av er, lever behöver vi kanske inte slåss för vår rätt till utbildning, jobb och ett värdigt liv. Men trots att vi skriver år 2017 så tror jag att många av oss fortfarande styrs och lever med stereotypa bilder av vad en kvinna respektive en man ska göra, eller inte göra. Små vardagliga saker, som kanske går oss förbi, men som faktiskt ger signaler om att vi fortfarande dras med dessa bilder av manligt och kvinnligt.

Jag stickar mycket, som en del av er vet. Min man stickar också. Han får ofta översvallande beröm och beundran för sina koftor och tröjor (med rätta, för han är superduktig) Men det blir tydligt vilka former vi är stöpta i när någon säger till D; ”Den där måste din fru har stickat! Den är ju så jämn!”

Hemma hos oss lagar D maten i 9 fall av 10, vilket många tycker är fantastiskt och beundransvärt, och lyxigt för mig. I 20 år av mitt liv lagade jag maten i 10 fall av 10. Men det var ingen som sa till min dåvarande man: ”Så lyxigt för dig att ha en fru som lagar maten så att du slipper!”

Eller när en av våra hantverkare körde fast i renoveringen och sa; ”du måste ringa din man och höra vad vi ska göra”….. Min man, som var på jobbet, medan jag var hemma, på plats, fullt kapabel att ta beslut och hjälpa till att tänka ut en lösning!

Det här är små vardagliga saker som vi kanske inte tänker på, men som visar att vi har en del arbete kvar i kampen för jämlikhet. Det är också småsaker i den stora världen där det handlar om kvinnors rätt till ett jämlikt liv, till lika värde och till att bestämma över sig själva. Men oavsett om sammanhanget är stort eller smått så blir det tydligt att könsrollstänkandet fortfarande lever i allra högsta grad! I vår värld, i vårt samhälle och i vår vardag.

Jag är stolt att vara kvinna! Jag är stolt att va den jag är!

Att vara kvinna är ändå i första hand att vara människa! Jag är den jag är, och jag råkar vara kvinna. Och jag är stolt över att vara den kvinna jag är! Jag har träffat många unga tjejer som inte riktigt vet hur de ska vara tjejer, kvinnor. För att det finns förväntningar på hur man ska vara som tjej (som kille också, men inte alls på samma sätt) Att vara kvinna ska inte handla om kropp, utseende, om att vara på ett särskilt sätt. Men våra unga tjejer, som växer upp på 2000-talet, slåss med samma frågor som tjejer gjort genom många långa tider. Frågor som fortfarande handlar mycket om hur man ska vara för att andra ska tycka om en. Hur man ska klä sig för att passa in och träffa någon partner. Hur man ska behaga, nå upp till det som man tror förväntas av en, och det som ofta faktiskt förväntas.

Jag önskar alla tjejer och kvinnor möjligheten att få vara den de är! Utan att behöva tänka på att tillfredställa andra människors förväntningar och behov. Det betyder inte att jag tycker att man inte ska sminka sig, klä upp sig o.s.v. Det betyder att jag önskar att var och en fick vara den de trivs med att vara, utan att bedömas utrifrån det.

Jag önskar att vi kunde skapa en värld där alla kvinnor fick vara stolta över att vara kvinnor, över att vara den de är! Det låter så självklart. Men vi vet ju att det är långt i från självklart i vår värld.

Jag önskar att det kommer en dag då vi inte längre behöver fira Internationella kvinnodagen som en påminnelse om kampen för kvinnors rätt, jämlikhet och lika värde. Jag önskar att det kommer en dag då alla dagar på året är Internationella människodagen – dagar då vi påminner varandra om att vi alla är fantastiska, värdefulla och behövda – för att vi är de vi är!

Till alla Kvinnor, Tjejer, Medsystrar i vår värld vill jag sända styrka att fortsätta vara stolta över att vara kvinnor, och att fortsätta kämpa för  jämlikhet, medmänsklighet och lika värde!

Var stolt! Var den du är!

Kramar Catharina

Jag är stolt att vara kvinna                                     Ainbusk Singers

Ja hon var rädd för allt och alla, Och den fruktan höll sig kvar

Men långt där borta har jag lämnat henne, Den lilla flickan som jag var

Ja jag kan visa vad jag går för, För åren har satt sina spår

Och tiden gav mig min egen styrka, Det är nåt vackert med tid som går

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

Jag är inte någon annans, Min kropp är min och jag är jag

Jag har min längtan och min rätt att finnas, Jag har min lust och mina val

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

Jag har letat på min väg, Och försökt ta mig fram

Man allt jag har finns här inom mig, Jag sökte och jag fann

Jag är glad, Och jag fann, Jag är här, Jag är stolt

Jag är stolt att vara kvinna, Jag är stolt att va den jag är

Jag är här och jag är kvinna, Jag har hittat den jag är

 

Att vänta

Att vänta kan vara en lycka eller en frustration. Det beror helt och hållet på vad vi väntar på. Att vänta på något härligt, roligt, spännande kan vara just härligt, roligt och spännande! För att vi vet att något bra ligger framför oss! Väntetiden är en del av helhetsupplevelsen!

Att vänta på något som vi inte vet hur det kommer att påverka vårt liv, på något som vi inte själva kan påverka, som vi inte kan säga ja eller nej till – är frustrerande, tärande, upptar våra tankar och dränker lätt allt annat. Det är som ett vacuum där vi tvingas stanna tills någon annan ger besked på hur vi ska gå vidare, vad som kommer att hända.

För ett år sedan skrev jag:

”Jag väntar och gör det bästa av det! Hittar ljuspunkterna, glädjen och vilar i att vara – just här, just nu! Men orden räcker inte till. Därför får ni också vänta lite! Tills jag har hittat dem igen – orden!!”

Då väntade jag på en utredning av mitt mående. Varför jag inte kom framåt i tillfrisknandet. Varför jag inte kom upp i tid i arbetsträningen. Idag – ett år senare – väntar jag fortfarande på utredning (en annan utredning förstås) och beslut som inte ligger i min hand.

Året som gick var ett år av väntan – på utredningar, på beslut, på ytterligare beslut, på resultat av beslut som tagits och som ledde till nya beslut, nya utredningar. En ständigt vacuum där jag inte kunde påverka det som hände. Det var flera dörrar som stängdes, och inte särskilt många som öppnades. Början på det här året går i samma spår, och jag vet inte riktigt hur det kommer att bli framöver…..för jag väntar fortfarande på beslut som någon annan måste ta!

Att vänta, och inte själv kunna styra de beslut som tas kring ens person och liv, är frustrerande oavsett man är frisk eller sjuk. Men så länge man är frisk så kan man alltid välja att ta andra vägar. Man kan välja att säga upp sig, bryta upp, göra något nytt, något annat. Det kan man till viss del när man inte är frisk också, men man har färre alternativa vägar, om ens någon, att gå vidare på. Att försöka bli frisk och hela tiden leva i väntandets vacuum gör ingen människa friskare!

Då – för ett år sedan – tappade jag orden och inspirationen att skriva. Idag håller jag långsamt på att arbeta mig tillbaka till det som är, och alltid har varit, mitt starkaste och viktigaste redskap – orden! Att få uttrycka tankar och känslor i ord. Ge dem liv och klä dem i bilder som förmedlar något av det jag känner och upplever till andra! Min förhoppning har alltid varit att mina ord kan betyda något för någon annan! Att det jag upplever, och hur jag tänker kring det, kan hjälpa någon som kanske känner igen sig! Det är fortfarande min ambition!

Jag hoppas att trots att jag inte har skrivit på så länge så finns det någon kvar där ute som vill läsa mina tankar och ord. Att jag får ge några ord och tankar som ni kan ta med er på vägen vidare i livet! För mina ord betyder ingenting om de inte har en mottagare – och det hoppas jag att ni vill vara!

Det här året och de processer som jag har levt med, och som jag till viss del fortfarande befinner mig i, har varit som en lååååång höst och vinter. Men vi vet ju alla att höst och vinter inte varar för evigt! Oavsett hurdan hösten och vintern har varit så kommer ljuset allltid, om än långsamt, tillbaka! Och livet återvänder till naturen! Snart kommer små skira blad att spricka ut på bokarna bakom vårt hus, och snart lyster stigen vid ån av en grön och vit matta av vitsippor! Det är så det är! Ingenting kan ändra på det! Och vad ger mer hopp än den vetskapen?!

Inte ens i livet kan det vara ständig höst och vinter. Det kommer en vår och en sommar. Ibland bara glimtvis. Ibland när vi minst anar det. Eller så har vi inte riktigt kunnat se de små tecken som tyder på att det blir ljusare, det vänder, det kommer att bli varmare och skönare och lättare att leva!

Även om mitt 2016 var ett galet drygt år så vet ni som känner mig att jag aldrig är kvar i höst- och vinterkänsla särskilt länge! Livet har lärt mig att se de små ljuspunkterna även den gråaste dag. Nu har livet dessutom lärt mig (jag kan ju känna att jag kanske inte hade behövt trilla ner i utmattningsgropen för att lära mig det……men vad vet jag!) att ta ett steg i taget. Just nu kan jag inte påverka något av det som ligger framför mig. Det enda jag kan påverka är just denna stunden, som jag har just nu. Alltså gör jag det bästa av den! Även om det ”bara” innebär att jag dricker mitt kaffe, med en hund och en stickning i knäet. Allt annat får jag ta steg för steg, stund för stund.

Det är det enda vi kan göra! Så just nu är jag nöjd med att jag har skrivit till er här på bloggen! För första gången på mycket mycket längre. Min ambition är att fortsätta! Låta orden komma och dela dem med er. I den takt det går! Hoppas att ni vill vara med mig på den här resan – den resan som vi alla delar – den resan som är livet!

Kramar Catharina

”When we walk to the edge of all the light we have and take the step into the darkness of the unknown, we must belive that one of two things will happen…. There will be something solid for us to stand on or we will be taught to fly.”

Patrick Overton